Textruta: Coyote nr 119
El capataz del Acaso
(Förmannen på Acaso)
av José Mallorqui


 Coyote nr 119.jpg

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:                                                                                                                                                                  

El capataz del Acaso (1950)

 

På svenska:                    

Ej översatt till svenska

 

Handling:

Här är den spän­nande fortsätt­ningen på berät­telsen om Chico Romero och hans rela­tioner till Coyote. Chico hamnar fängslad på fortet i San Carlos men tillåts fort­sätta av kommen­danten Delhartey. I San Diego blir det uppgö­relse då både don César, Chico och kapen Travis möts där på en krog.

 

Omdöme: 7

  

Kom­mentar:

Det här är den fortsatta berät­telsen om legenden Chico Romero. Den avslutas med El codigó de los hombres sin ley. I boken får vi möta don César från tiden strax före hans åter­komst till Kalifor­nien. Don César deltar som neutral kommen­dant på ett fort under Amerikanska inbördes­kriget.

 

Intres­santa fra­ser och tänke­ord:

Stå ut och undvik lidandet.  (Sufriría y puedes evitarle el sufrimiento.)

Den man som är kapabel att så förolämpa en kvinna är inte värd att man gör något för.  (El hombre que es capaz de insultar así a una mujer, no merece que se haga nada por él.)

 

Kapitel I.

Chico fördes av kapten Travis till fortet San Carlos och tänkte på att försöka rymma men eftersom han inte hade skjut­vapen och det inte fanns någonstans att gömma sig i terrängen fick han lägga flyktpla­nerna på hyllan. De åkte med kärran med guldet dragen av mulorna och när de kom fram till fortet möttes de av kom­mendant Delhartey.

 

Kapitel II

Kommisa­rien som hade skickats till fortet före Travis och Chicos färd dit sades redan vara dömd och avrättad. Då Travis besökte begravnings­platsen såg han kommisariens grav och det fanns redan ett kors på graven. Han kunde inte få tag på någon som kunde intyga att kommisa­rien verkligen avrättats. Chico sattes i husarrest och rätte­gången mot honom skulle hållas på kvällen.

 

Kapitel III

På eftermid­dagen kallades Travis till Delharteys kontor. Där var alla officerarna samlade. Chico var också där och såg nöjd ut. Delhartey ville släppa honom eftersom han inte hade gjort något fel enligt ett doku­ment som Jostyn hade under­tecknat före sin avrättning men Travis menade att Chico istället skulle skickas till San Diego för rättegång där. Senare förberedde Travis sin avfärd från fortet men hans adjutant och hans kläder försvann efter att han tog ett bad. Delhartey kom till hans rum där han satt halvnaken och pratade med kapten Faray. Det framkom att alla office­rarna på fortet hade gått över till sydstats­sidan medan Delhartey själv var neutral. Han stödde varken nord eller syd utan ville bara arbeta för att Kalifor­nien hölls utanför stridig­heterna.

 

Kapitel IV

Delhartey kallade kapten Faray till sitt kontor. Delhartey ville vara neutral och favoriserade varken syd- eller nordsta­terna. Han ville att Faray skulle lämna fortet och ta sig till Texas. Då Faray gått tog kommen­danten fram ett brev som han snabb­läst tidigare men nu ville läsa igen. Delhartey och don César de Echagüe är en och samme person, en tid efter det att Leonore hade dött. Brevet var från Edmonds Green där denne skrev att Delhartey / don César borde åka tillbaka till sin son på ranchen. Både hans son och Guada­lupe behövde honom. Likaså don Césars syster Beatrice. Don César / Delhartey kallade nu Chico till sitt arbetsrum. Han ville att Chico skulle fortsätta till Mexico med vagnen med guld tillsam­mans med kommisarie Jostyn, som inte alls var död, vilket nu berät­tades för Chico. Då Chico och Jostyn körde iväg med vagnen med guldet upptäckte Chico att de hade två passagerare i vagnen: kapten Faray och Travis, den sist­nämnde bunden och med munkavle.

 

Kapitel V

Då kommendanten, dvs don César, märkte att Faray och Travis var borta förstod han hur det hade gått till. Men han brydde sig inte så mycket. Då han brände kompromet­terande dokument inför avfärden från fortet kom en ung dam, som hade kört sönder sin vagn utanför fortet. Medan vagnen lagades samtalade de två. Don César hade träffat hennes faster i San Gil-dalen tidigare. Men då hade han besökt dalen under annan iden­titet så Maria Mercedes Sangil kände inte igen honom.   

 

Kapitel VI.

Då Romero och Jostyn kommit halvvägs till San Diego gjorde de ett uppehåll i sin färd. Romero och Faray gick ut i skogen för att samla ved medan Jostyn lagade kaffe och vaktade den bundne Travis. Travis lyckades sparka till Jostyn så att han fick tag på dennes kniv. Han skar sig loss och dödade Jostyn, kapade selarna till mulorna och red iväg på en av dem. Då Faray försökte stoppa honom sköt han honom också. Romero gick till fots till San Pedro efter Travis och tog sig in i San Pedro norrifrån för att undvika ett bakhåll från Travis. Både Don César, som låtsades komma från Mexiko och inte visade några spår av sin tidigare förkläd­nad till kommen­dant, och Travis hamnade på Gran Palace samtidigt för att ta en drink. Travis kände inte igen don César som kommen­danten från fortet. Men det gjorde Mercedes Sangil och när hon gick till don César och livligt pratade med honom blev Travis misstänk­sam – speciellt när han såg den fina klockan som don César tog fram. Travis visste att den hade tillhört Romero. Ödet ville att Chico Romero just skulle komma in i baren och han kände igen och sköt Travis. Han hade ju lovat att hämnas och Travis hade ju mördat både Jostyn och Faray. Sheriffen som såg Chico skjuta Travis blev själv dödad men han ordnade så att en stor penning­summa skulle betalas ut till den som kunde över­lämna Chico till rättvisan – död eller levande.

Med tiden fick Chico Romero det värre och värre. Han gick in i guerillan. Folk var rädda för honom. Det gick historier om honom. Han hade svårt att få tag på mat. Till slut kom Coyote och hjälpte honom så att han kunde undslippa sina förföl­jare. En kropp hittades och det fanns handlingar som pekade mot att det var Chico Romero. Han dödför­klarades. Men han levde och bytte namn, flydde till Mexico och lovade Coyote att aldrig återvända till Kali­fornien. Han blev en legend.

 

Kapitel VII

Under fem år seglade Chico runt på Stilla havet, deltog i revolu­tioner och var borta från Kalifornien som han hade lovat Coyote. Men han kände mer och mer att han längtade tillbaka. En dag sitter han på en bar i Panama och hör staden San Bernar­dino nämnas. Det kommer från en vacker flicka som sitter där med sin make. Det är Dorena Warren och maken Valentín Warren. Han blir anställd av dem som förman på deras ranch Ocaso. Hans namn är numera Nick Durham och han börjar arbeta som förman på Ocaso. En massa kreatur har stulits från ranchen och Nick beger sig till grannen Benedict Horn för att undersöka om några av djuren har stulits av honom. Det är uppen­bart att många av djuren på Horns ranch kommer från Ocaso och har ommärkts. Det blir bråk mellan dem. Nick varnar Horn och för tillbaka en del av djuren som de inte hunnit märka om.
Valentín reser bort tillsam­mans med Mark Weill, Dorenas far. Nick som fått tillstånd att anställa cowboys till ranchen gör det. När Mark Weill och Valentín kommer tillbaka klagar Horn för Valentín över Nicks bete­ende vid mötet hos grannen och senare får Nick order av Valentín att driva 200 djur till grann­ranchen. På vägen dit med djuren håller han på att bli skjuten i ett bakhåll. Det är Benedict Horn som ligger i bakhåll men han träffar inte Nick efter­som någon uppifrån höjden skjuter honom. Det visar sig vara Coyote. Han har nämligen ritat sitt typiska märke - ett coyote-huvud på klippan där han har ifrån.

Nick är förtjust i Dorena men han säger inget till henne. Hon är inte lycklig med sin make Valentín. Denne arbetar på en bank och det är Dorena som är rik och äger ranchen. Coyote träffar Nick och varnar honom för att lägga sig i. Coyote säger att Farrel, en av guerilla­soldaterna från kriget, som nu har ett band som rånar banker, tänker råna banken där Valentín arbetar. Men Valentín är inför­stådd med rånet och Nick får order av Coyote att hålla sig utanför annars kan det sluta med en kata­strof. Farrel skulle t ex kunna känna igen Chico Romero.

 

Ytterligare bidrag

 

Våldet i vilda västern  Texten hämtad från Svenska wikipedia

 

Det var sällan man var beväpnad hemma, utan man beväpnade sig när man var ute och reste eller hade ärenden i stan. Det farliga var just resor mellan städer, då banditer kunde attackera resenärer och handels­män. Det fanns mytom­spunna mer eller mindre laglösa städer, men majoriteten var trygga platser. Säkraste städerna var de belägna vid militära fort. De flesta indianer och banditer ville inte ta risken att anfalla eller råna sådana städer. För civila var inte de kriminella största hotet, utan oväder och vilda djur. Det mesta våldet skedde mellan brott­slingar och lagmän (såsom poliser, uppbåd, prisjägare, Texas Rangers m.m.) men även mellan kriminella som hade inbördes uppgö­relser. Kriminella rånade handelsmän och resenärer de trodde var rika. Att råna någon som var fattig var inte värt riskerna. Så myten om västern som ett ställe där vem som helst kunde bli rånad och mördad är starkt över­driven.

 

Marktvister

Då nybyg­garna kom blev det tvister då boskaps­baroner ansåg att de ägde marken där deras djur betade. En lag om besittnings­rätt gjorde att boskaps­baroner inte fick vräka nybyggare som bott länge på deras mark. Detta gjorde att en del baroner försökte skrämma bort nybyggare.

Guldletare stred också om inmutad mark där det fanns guldfyn­digheter. I extremfall kunde guldgrävare döda varandra för att ta över en annans inmutning. Indianer och nybyggare/guldletare hade också konflikter. De gjorde att militären tvingades ingripa och krig bröt ut mellan USA och indian­stammar vid flera tillfällen.

 

Dueller

Dueller ansågs redan på 1800-talet vara ett problem. Redan 1810 förbjöd Virginia dueller och straffade även sekun­danter. Även någon som visste om en duell men inte rappor­terade den kunde straffas enligt en lag som fortfarande gäller. Även armén förbjöd dueller. Det tog lång tid innan delstaterna i väster fick sådana lagar. De sista staterna som förbjöd detta gjorde det under 1890-talet. Idag har de flesta delstater tagit bort lagen, och dömer i stället den som dödar någon i duell för mord. I västern ansågs det inte som mord, utan det gav fängelse i de delstater där det var förbjudet.

I vissa delstater var det förbjudet att inneha offentliga uppdrag (politiska uppdrag eller inom rättsväsen) om man duellerat, som i bl a Alabama, Arkansas, Iowa, West Virginia och Texas.

 

Vapen

Ett vanligt vapen var revolver, men också gevär för bland annat jakt. Utvecklingen av vapen hade gått fort, från mynnings­laddare i början av 1800-talet till vapen med magasin. För att få köpa och bära vapen skulle man vara myndig.

Colt_Autentica.jpg

Bilden ovan visar Colt Single Action Army, under 1800-talet mer känd under namnet Colt peace­maker

Det vanligaste vapnet var gevär som användes till jakt, men också till personligt försvar av bland annat nybyggare och jägare. I städerna var det mer vanligt med revolver, som var mer praktisk att bära till fots.

Gatling­kulsprutan uppfanns och armén hade sådana, men det fanns problem med att den lätt blev överhet­tad och dess storlek gjorde att den måste dras av hästar. Vapnet var avskräck­ande. Många gånger flydde indianer och kriminella redan vid åsynen av den. Men vapnet var ovanligt. Armén hade 1865 100 stycken, så inte alla fort hade sådana vapen.

Napoleonkanon.jpg

De kanoner armén använde var så kallade "Napoleon­kanoner", den fältkanon som användes mest och som bilden ovan visar. Den måste dras av hästar, men kunde skjuta en kanonkula upp till 2 km. Det fanns olika sorters kulor: vanlig gjutjärns­kula som användes för att förstöra byggnader, explode­rande kanonkulor och även kartescher (kallade "grapeshots" på engelska) som exploderade och hade små kulor i sig som användes mot fiende­soldater.

Det fanns ställen dit man inte tog med vapen, till exempel i kyrkan och vid domstolsförhandlingar. I många städer var det också förbjudet att bära vapen på offentliga platser. Genomre­sande var därför tvungna att lämna in sina vapen hos sheriffen så länge de uppehöll sig i staden, för att sedan hämta ut dem igen vid avresa.

 

Längs upp på sidan          Till huvudsidan