Textruta: Coyote nr 116
Carne de horca
(Galgens kött)
av José Mallorqui


 Coyote nr 116.jpg

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:                                                                                                                                                                  

Carne de horca (1950)

 

På svenska:                    

Ej översatt till svenska

 

Handling:

En ung man som misshandlas av sin far räddas av Coyote och då fadern tros omkomma i en brand får han sheriffen i byn som fosterfar. Då fadern som dock inte dött kommer tillbaka blir den unge mannen anklagad för mord. Men Coyote står på hans sida.

 

Omdöme: 7

  

Kom­mentar:

En spännande bok där Coyote endast agerar kort på slutet. Historien fortsätts och avslutas i La sentencia se cumple al amanecer.

 

Intres­santa fra­ser och tänke­ord:

Ju högre en tall är, desto större är människors önskan att fälla den.   (Cuanto más alto es un pino, mayores son los deseos que la gente siente de echarlo abajo.)

 

Kapitel I.

Eli Meeker är 20 år och på besök på San Anto­nio-ranchen. Han pratar med don César, som förvaltar hans pengar. Denne tycker att han ska investera pengarna för att föröka dem men Eli är försiktig. Hans far, Ed Meeker, har dödats efter att ha haft ihjäl en massa människor. Leonorín är nyfiken på hur många som dödats. Don César försöker besvara hennes undringar eftersom saken intres­serar henne mer än den saga som don César försöker berätta för henne.

 

Kapitel II

Don César och Eli tänker tillbaka på hur det var tidigare när Ed, pappan, levde. Deborah var Ed Meekers fru. Sheriff Hiram hade varit kär i henne men hon hade valt oduglingen Ed framför honom. En del av de pengar Deborah kunde tjäna ihop gick till tobak och annat till Ed. Men när Deborah en dag inte orkade arbeta längre eftersom hon blivit sjuk hämtades Dr. Garcia Oviedo av Eli. Det kunde vara lungin­flamma­tion eller allvarli­gare än så, tuber­kulos.

 

Kapitel III

Deborah blev sämre och sämre. Doktorn gick för att hämta medi­cin. Handlaren Pruden­cio Gonzalez skickade dit sin dotter Mariana som fick vaka över den sjuka tillsam­mans med sonen, Eli. Hon och han var förlovade trots att hon bara var 10 år. Eli trodde att modern var död då Ed plötsligt stod i dörren. På bordet vid sängen låg de guldmynt som don César hade skänkt för att användas till inköp av medicin. Ed som var fyllsjuk ville ta pengarna men då Eli förstod att mamman fortfa­rande levde tillät han inte att fadern tog pengarna. Det blev bråk och pappan försökte slå Eli med en piska. Han upptäckte Mariana och skulle då slå henne också. Eli gick till attack för att förhindra anfallet mot Mariana. Eli flydde förföljd av sin far. Han plockade upp sin fars gevär som stod lutat mot väggen och skulle skjuta sin pappa. Coyote kom till undsättning och sköt Ed i höger örsnibb. Tidigare hade Ed märkts av Coyote i vänster öra. Coyote varnade honom för att ofreda hustrun och sonen fler gånger. Mariana tackade Eli för att han förhindrat pappan att piska henne. Det var ett minne som stod väldigt levande för Eli nu många år senare.

 

Kapitel IV

Ed rövade med sitt band i Mexico och undvek Palo­mitas för en tid. Men så anföll bandet till slut banken i Palo­mitas. Hela bandet dödades och också Ed. Deborah som tillfrisknat gifte om sig med sheriffen som blivit skjuten av Ed under skottloss­ningen men räddats av sheriff­stjärnan och en packe pengar bakom. Då Eli blev äldre flyttade han hemi­från och skaffade sig ett eget ställe i en canyon där han ägnade sig åt boskaps- och hästupp­födning. Grund­plåten till det hela fick han av sin fosterfar.

 

Kapitel V

Ett brev anländer till Pruden­cio Gonza­lez. Där står det att Mariana kommer hem på besök. Hon är nu 18 år och har bott i storstan och lärt sig fina manér. Då brevet lämnas är Eli med och han och Marianas pappa kommer i gräl. Pappan vill nämligen inte att dottern ska fortsätta sitt förhål­lande med Eli eftersom namnet Meeker är besudlat och Eli kanske ärvt dåliga egen­skaper efter sin far. Eli menar att det är en sak som Mariana ska få bestäm­ma själv och inte pappan. Journa­listen Tony Muley menar att Prudencio gör fel som behandlar Eli som han gör och Pruden­cio kommer fram till att han ska prata med Eli för att be om ursäkt.

 

Kapitel VI.

Eli pratar med sin mor, Deborah, som berättar att hon är med barn. Hon dröm­mer på nätterna att något hemskt ska hända. Eli berättar för mamman om bråket med Pruden­cio, Marianas far. Deborah menar att Mariana nog kommer att ta kontakt med sin gamle barndoms­vän och kärlek, Eli. Eli går till foster­pappans kontor i hemmet och märker att han givit sig iväg utan sin revol­ver. Han hittar också konstiga utkast till brev till fängelse­chefen i San Quen­tin.

 

Kapitel VII

Hiram Whit­ney försöker få fram ett viktigt med­delande till Coyote. Han träffar därför Evelio Lugones och skriver meddelandet till Coyote på ett papper. Evelio läser det men när han lämnar Bella Union blir han knivstucken. Den som sticker honom tar papperet. Det visar sig vara Vic Latimer, en ökänd, farlig bandit, som flytt från San Quen­tin. Denne jagas un av Teodoro Matteos. Evelio klarar sig och medde­landet kommer till Coyotes kännedom. Han och de övriga Lugones-bröderna beger sig till Palomi­tas för att träffa sheriff Hiram Whit­ney.

 

Kapitel VIII

Prudencio ger sig iväg till Elis stuga för att be om ursäkt. Innan han åker berättar han för folk att han ska åka till Eli för att be om ursäkt. På vägen dit hejdas han dock av en röst. Han känner igen rösten. Det är Ed Meeker som verkar ha uppstått från det döda. Han skjuter Prudencio, som innan han dör skriver namnet E Meeker i gruset. Detta tolkas som Eli Meeker och man tror att det är Eli som har mördat Prudencio. Ed Meeker tros ju vara död. Vad som har hänt är att Meekers kropp efter branden förväxlats med Latimers. Man har trott att Latimer fördes till San Quen­tin för att avtjäna ett 30-årigt fängelse­straff men i själva verket var det Meeker som fördes dit. Två år senare fick Hiram reda på att man hade upptäckt Latimers identi­tet och att det är Ed Meeker som satt i fängelset istället. Efter att ha träffat fången skickade Latimer förnö­denheter till honom under fem års tid. Hiram berättade inte för frun att hennes make lever. Det förblir en hemlig­het. En dag fick Hiram ett brev från fängelse­direktören om att Latimer, dvs Meeker, hade dödat tre fängelse­vakter och flytt tillsam­mans med några andra fångar. Efter mordet på Prudencio förstår Hiram att det är Meeker som är mördaren men alla andra tror att det är Eli. Hiram får tillfäl­ligt avgå som sheriff eftersom det är styvso­nen som skall jagas. Hiram har bara att acceptera.

 

Kapitel IX

När Eli kommer till stugan efter att ha sett till sina hästar väntar en samling ryttare där. Det är Ed Meeker med sina män. Eli blir inte värst förvå­nad över att se att fadern lever eftersom han sett styvfa­derns anteck­ningar på konto­ret. Han blir bunden och satt på sin häst och Ed Meeker byter gängets uttröt­tade hästar mot några av Elis utvilade. De möter sheriffens uppbåd som kommer för att arrestera Eli. Ed Meeker skjuter mot sherif­fen som han tror är Hiram men Eli som också tror att det är styvpap­pan lyckas stöta till geväret så att skottet missar. Det är Green som kommer med uppbå­det. Han har tagit över sheriffs­jobbet eftersom Hiram som styv­pappa till Eli inte anses lämplig att arrestera sin styvson. Eli räddar honom med att stöta till geväret men det förstår inte Green som tror att gänget är Elis band. Eli fängslas av uppbådet och Ed Meekers gäng kommer undan. Green berättar för Eli att Pruden­cio har dödats och att han har lyckats skriva namnet på sin mördare i gruset. Eli blir inte trodd när han säger att det inte är han som är den skyldige. När de kommer till fängelset dyker Coyote upp och lovar att han ska se till så att Eli inte hängs. Han ska försöka bevisa att Eli är oskyldig och om det visar sig bli nödvän­digt ska han frita Eli från fängelset. Coyote är säker på att Eli inte är mördaren.

 

Ytterligare bidrag

 

Rättsväsen, domstolar, fängelse och straff  Texten hämtad från Svenska wikipedia

 

Polisväsen

Stads­sherifferna utsågs i val av befolk­ningen. De hade vicesherif­fer som hjälp, vilkas antal berodde på stadens storlek. Stads­sherifferna skötte ordningen i staden, som att stoppa slagsmål, fylleri och snatteri. Vid grövre brott tog de hjälp av federala sheriffer.

Countysherifferna utsågs av befolkningen genom val. De hade vicesheriffer som hjälp. Antalet berodde på countyts storlek. County­sherifferna tog hand om ordningen i glesbygden, som att stoppa banditer som rånade dili­genser och tåg, men även boskaps­tjuvar. Vid grövre brott tog de hjälp av federala sherif­fer.

Federala sherif­fer (U.S. Marshals) hjälpte lokala sheriffer med grövre brottslig­het som mord och organi­serad brottslig­het. De federala sherifferna hade också rätt att gripa brotts­lingar i vilken delstat som helst.

 

Vigilanter, medborgar­garden och regula­torer

Ute på lands­bygden där det var långt till närmaste domstol och korruption var vanligt förekommande kunde lokalbe­folkningen besluta sig för att ta lagen i egna händer. De kunde då bli enskilda vigilanter eller bilda medborgar­garden för att tillfånga­ta och straffa krimi­nella. Straffet utgjordes ofta av lynch­ning för grövre brott som kreaturs­stöld, bank- och tågrån samt mord. Enligt lagboken var det dock bara mord, anstiftan till mord, medhjälp till mord och landsför­räderi som kunde leda till döds­straff.

Medborgar­garden kunde också misshandla krimi­nella för att skrämma dem att lämna countyt för mindre brott, till exempel falsk­spel och bedrä­geri. Detta var olagligt, men få ville vittna mot dem som gjorde detta då de antingen ansåg att de kriminella fick det straff de förtjä­nade eller för att de var rädda att själv bli hängda.

Regula­torer var kriminella som fick lön av boskaps­ägare för att jaga boskaps­tjuvar. Korrupta boskaps­ägare använde även dessa för att skrämma nybyg­gare att sälja sin gård, eller för väpnade konflikter med andra boskaps­ägare. Lincoln County War är ett exempel på en sådan väpnad konflikt mellan boskapsägare.

 

Prisjägare och detektiv­byråer

Ett lukrativt men farligt yrkesval var att bli pris­jägare, som sökte upp kriminella som rättsväsendet hade efterlyst. Exempel var personer som begått rån, mord, våldtäkt, boskapsstöld, häststöld, falskspel och/eller människorov. Till exempel kunde en falskspelare ha efterlysning på 20 dollar men en mördare kunde ha efterlysning på flera tusen dollar, beroende hur många han eller hon hade dödat och vem offret var. Deser­törer jagades också och armén betalade 200 dollar om en desertör fångades in.

Detektiv­byråer jagade också brottslingar. De använde en farlig metod som inte rättsvä­sendet använde. De infiltre­rade banditligor för att få reda på var deras gömställen var. Sherif­ferna använde inte detta sätt, eftersom infiltratörer ibland var tvungna att begå brott, och en sheriff som begick brott avske­dades. Men privatde­tektiverna som gjorde det slapp straff för att de ställde upp som kron­vittnen. Detektiv­byråer kunde också mot betalning hjälpa privat­personer, till exempel om någon hade försvunnit, eller unga kvinnor som hade rövats bort för att tvingas att prosti­tuera sig.

 

Klu klux klan-brott

Den ursprung­liga Klu Klux Klan grundades i Pulaski, Tennessee, den 24 december 1865 av den konfederative generalen Nathan Bedford Forrest, och andra krigsve­teraner på den förlorande sidan i amerikanska inbördes­kriget, som en mot­reaktion under rekonstruktions­tiden då människor i sydsta­terna tvingades ändra sitt leverne. Man jagade fria slavar som vågade lämna plan­tagen och även mark­spekulanter från norr (Carpetbaggers), då man ansåg att landet i syd skulle ägas av dem som bodde där. Terrordåd och mord var meto­derna.

Klu klux klan-brott blev sällan uppklarade då klanen infiltrerade rättssystemet, speciellt i på landsbygden. Klanen upplöstes av Ulysses S. Grant under början av 1870-talet genom Enforce­ment Acts. Den förbjöd organisa­tionen. Lagen gjorde det till ett federalt brott, vilket gjorde att federala polisen kunde utreda brotten och försvåra för lokala sherif­fer som var medlem­mar i klanen att stoppa utred­ningar eller förstöra bevismaterial. Snart var de flesta aktiva medlem­mar i fängsel eller på flykt. Texas, Louisiana, New Mexico och Arkansas var vilda västern-stater som hade dessa problem.

 

Domstolar

Fredsdomstolen (Justice's court) tog hand om småbrott och fanns i många städer och byar.

Tillsynsdomstolen (Probation court) hade hand om byråkra­tiska ärenden som vårdnads­tvister, dödsbo­delning, markägar­tvist. Den låg i delstatshu­vudstaden.

Cirkulations­domstolen (Cirkulation court) var en domare som åkte runt i gles­bygden och dömde i grövre brottmål.

Distrikts­domstolen (District court) var belägen i delstats­huvudstaden. Här avgjordes de största rätts­fallen.

Federal cirkulations­domstol (Federal cirkulation court) dömde i tvister och brottmål som spände över flera del­stater.

Högsta domsto­len (Supreme court) bestämde hur konstitu­tionen skulle tolkas. Inga lagar i delsta­terna fick bryta mot konstitu­tionen som är USA:s grund­lag. Domstolens leda­möter var valda på livstid och om en vakans uppstod var det presi­denten som valde vilken domare som skulle få den.

 

Fängelser

Fängelserna var uppdelade i tre olika nivåer.

Stadsfängelse: Här satt små­tjuvar och bråkma­kare under kortare tid, oftast några dagar. Fängelset var ofta i samma byggnad som sheriff­kontoret i stan.

County­fängelse: Här satt fångar som hade fängelse­straff på upp till ett år. Dessa fängelser var av skiftande kvalitet, en del var gjorda av trä eller lera i stället för sten, beroende på vilket för byggnads­material som fanns att tillgå. Det gjorde också att en del av dem blev lätta att rymma ifrån.

Delstats­fängelse: Här satt de som gjort allvarliga brott. Dessa fängelser var gjorda av sten med höga murar och vakttorn. Fängelse­byggnaden var ofta flera våningar hög med galler­dörrar så att fångvak­tarna skulle kunna se vad fången gjorde utan att gå in i cellen. Cellerna hade en till fyra sängar. Ett känt delstats­fängelse är San Quentin.

För de väpnade styrkorna fanns även militär­fängelser: Här satt militärer som begått brott. Mest kända militära fängelset var Alca­traz.

Korrektions­anstalter fanns för ungdomar som begick brott.

De var inte ovanligt att fångar användes av county­administra­tionen eller delstats­regeringen som exempelvis gratis arbets­kraft för att bygga offentliga byggnader och vägar. Personer som ansågs flyktbe­nägna eller riskera att bli fritagna sattes inte ut på sådant straff­arbete. Hygienen var dålig på fängelser­na, vilket gjorde att många fysiskt svaga och äldre fångar dog i epide­mier.

Även kvinnliga fångar kunde användas som gratis arbets­kraft, då för att till exempel tvätta, laga mat på fängel­serna och att sy fångar­nas kläder. Det fanns dock en uppfatt­ning att kvinnor inte klarade fängelse­straff lika bra som män, så för mindre förstagångs­förbrytelser (fängelse under 1 år) fick de vad vi idag kallar hus­arrest där en släkting fick ansvar för att de inte lämnade hemmet eller gården. Bröt brotts­lingen husarresten blev det dock direkt fängelse.

Kvinnor hade egna avdel­ningar på fängelser­na.

 

Dödsstraff

Dödsstraff var ovanligt eftersom bara mord, anstiftan till mord, medhjälp till mord och landsför­räderi gav detta straff. Lands­förräderi kunde vara till exempel spioneri; att klä ut sig till soldat kunde till exempel ses som försök till detta. Deser­törer som i krigstid flydde under pågående slag riskerade döds­straff då de ansågs som landsför­rädare.

I början av 1800-talet var offentliga avrätt­ningar vanliga för att avskräcka. Med tiden flyttades avrätt­ningarna emellertid till fängelser­na. Det minskade risken för fritag­ning, förhindrade orolig­heter i samband med avrätt­ningen, och att anhöriga och vänner kunde vilja hämnas på bödeln. Avrätt­ningarna skedde i delstats­fängelserna, vanligast var hängning som avrättnings­metod. Militärer som dömdes till döden hängdes inte utan arkebu­serades. Då var det nio soldater som sköt men alla gevär var inte skarplad­dade, så då visste inte soldaterna vem av dem som hade dödat fången, detta för att minska ångest och skuld­känslor som solda­terna kunde känna.

Den döds­dömde hade rätt att söka nåd hos guver­nören. Hade den döds­dömde blivit dömd i en federal domstol kunde den dömde söka nåd hos presi­denten.

Den 22 maj 1872 gav president Andrew Jackson kollektiv amnesti för nordstats­desertörer och sydsta­ternas soldater för brott under inbördes­kriget 1861-1865. Han skrev då på Amnesty act.

 

Längs upp på sidan          Till huvudsidan