Textruta: Coyote nr 114
El muerto que volvió
(Den döde som återvände)
av José Mallorqui


 Coyote nr 114.jpg

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:                                                                                                                                                                  

El muerto que volvió (1950)

 

På svenska:                    

Ej översatt till svenska

 

Handling:

En rik bankägare, Simón Salter, vill ta till sig sin son Albert som han aldrig har träffat men under­­hållit ekono­­miskt i många år. Men sonen dog för många år sedan utan att Salter fått reda på det. Den man som har haft ansvar för sonen försö­ker lösa proble­met genom att hitta en ersät­tare för den döde sonen. Salters bank blir hela tiden utsatt för attacker så att han håller på att ruine­ras. Han skulle verkli­gen behöva sin son i den här svåra situa­­tionen som han befinner sig i. Coyote försöker hjälpa till på sitt sätt…

 

Omdöme: 7

  

Kom­mentar:

Boken fortsät­ter i La sangre de Simón Salter, där historien avslutas. Coyote visar sig ha blivit inspi­rerad av det sätt don César och Guada­lupe blev tvångs­­gifta av djävulen Mariñas. Han försö­ker göra lika­­dant.

 

Intres­santa fra­ser och tänke­ord:

Den som inte har rent sam­vete har heller inte  rena händer.  (Quien tiene su conciencia sucia, también tendrá sucias las manos.)

När någon säger till dig att man inte kan göra det och det, kan man svara att det kan man visst bara man är tvungen till det.  (Cuando alguien te diga que no puede hacer tal o cual cosa, contéstale que no ha tenido la suficiente necesidad de hacerla.)

Allt gick bra ända tills det började gå dåligt. (Todo iba bien hasta que empezó a ir mal.)

När man kan använ­da honung istället för galla, ska man göra det. (Cuando se puede utilizar la miel en lugar de la hiel, siempre debe hacerse.)

Han sådde vind och nu har tiden kommit för stormarna. (El sembró vientos y ahora ha llegado el momento de recoger muchas tempe­stades.

 

Kapitel I

Los Volunta­rios de California, frivillig­organisationen som arbetade för att fånga Murrieta och som också är på jakt efter Coy­ote, är samlade för övning på torget utanför Posada del Rey Don Carlos. Deras chef Paul Turner har en diskus­sion med en nykom­ling i staden som anlänt med diligen­sen från Arizona. Det är Lew Wilson, spelare, född i Alaba­ma och tidigare soldat på sydstats­sidan. Yesares säger på skämt till don Goyo att han skulle ge 100 dollar för att se hur de övande på torget reagerar om någon ropar ”Här kom­mer Coyote”. Då ropar Wilson de orden och samtidigt anländer don César de Echagües vagn till torget. I vagnen sitter don César, César och Leonorín. De frivilliga riktar omgå­ende sina oladdade gevär mot vagnen. Turner blir generad och irriterad och undrar vem som ropade. Lew Wilson erkänner att det var han. Lew vänder sedan sitt provo­kativa intresse mot de nyanlända. Han är utma­nande mot César och mycket frågvis. Detta irriterar César. Wilson drar plötsligt sin derringer mot César men César är snab­bare. Wilson slätar över det hela genom att säga att de båda beter sig som barn­ungar.

 

Kapitel II

Wilson vill besöka don César och prata med honom om något viktigt, säger han. Då han inte kan komma överens om lämplig dag med den upptagne ranchägaren lämnar han saken och vänder sig istället till Yesares för att inkassera de 100 dollarna. Han vill få Yesares att spela för att kunna vinna tillbaka pengarna men Yesares vill inte. När han har gått säger Yesares till don César att Wilson verkar farlig. Han höll ju på att döda César. Men don César verkar inte oroad och menar att César ju var snabbare. Han har en över­raskning åt Wilson och nu har han bråttom. Han behöver bege sig till Monter­rey fast vill inte berätta närmare om anled­ningen. Yesares blir stött över sin väns brist på förtro­ende för honom.

 

Kapitel III

Wilson lämnar torget och går på promenad. Han upptäcker att han är förföljd och i en vägsväng överraskar han förföl­jaren. Det är en Esteban Gragh som säger sig ha ett erbju­dande till Wilson. På en taverna berättar Gragh om bank­mannen Simón Salter, som blev förälskad i Lily White för nästan trettio år sedan. Men Salter hade tidigare bestämt sig för att gifta sig med Deborah Farley vars far var en av de större långivarna i banken. Samma dag som han gifte sig med Deborah fick han i ett brev från Lily reda på att hon var gravid. Salter var rädd att fadern, Chaim Farley, skulle ta ut sina pengar ur banken och banken skulle gå omkull om han inte gifte sig med Farleys dotter. Farley själv gifte sig med en servitris, som var yngre än dottern. Han gav den unga hustrun ett häfte med under­skriva inblanco-checkar. Hustrun skrev ut en check på hela det belopp som fanns innestå­ende. Salter vägrade betala ut pengarna och hotade att berätta om saken för hennes make. Då blev hon rädd och lämnade staden mot att erhålla en smärre penga­summa. Salter behöll checken. Farley och Deborah trodde att hustrun hade försvunnit med alla pengarna och Deborah blev allt mer och mer överty­gad om Salters kärlek eftersom han ville att äkten­skapet skulle fortsätta trots att pengarna var uttagna. Lily hade fått en son och då Salters egna barn dog i ung ålder ville Deborah att de skulle ta till sig Lilys pojke. Lily hade inte något emot det. Hon ville flytta österut om hon fick ett rejält belopp av Salter. Denne ville dock inte att de skulle ta till sig pojken utan lät istället Kragh ta hand om pojken mot ett rikligt månatligt belopp. Olyckligtvis drunknade pojken då han var elva år men Salter fick inte reda på om olyckan. Han trodde att sonen levde tillsam­mans med Kragh och fortsatte skicka pengar en gång i månaden. Efter att Deborah dött för fem år sedan och Salter nu är gammal och ensam vill han att pojken ska komma och bo hos honom.

 

Kapitel IV

Wilson läser brevet från Salter där denne skriver att Kragh och hans son, Alberto, ska komma till honom. Wilson accepterar rollen som Alberto. Salter skriver i brevet att de kan hämta tio tusen dollar för omkostnader på bankens kontor i Los Ange­les. När de kommer dit får de dock beskedet att pengarna måste hämtas på konto­ret i San Luis Obispo istället. Don César reser med vagn till Monter­rey med sin son César. Vagnens kusk är Pedro Bienvenido.

 

Kapitel V

Kragh och Wilson, som Alberto Salter, åker med dili­gensen. Wilson läser avskrifter av breven till Salter. En av passa­gerarna sitter alldeles stum under resan och den andra är en kvinna som pratar oupp­hörligt. De tar in på värdshuset i Santa Barbara och upptäcker efter middagen att vissa dokument stulits. Wilson förhör sig om gästerna på värds­huset och det visar sig att don César och sonen César är gäster och dessutom de två medpassa­gerarna i diligensen. Dokumenten visar sig ha stulits av Chris Lockhart, den tyste mannen i diligensen. Coyote återtar doku­menten och återlämnar dem till Kragh. Lockhart hotade Coyote med en revolver och hittas bunden med munkavle i sitt rum med nedre delen av örsnib­ben avskuren. Molly Pierce, kvinnan som pratade så mycket i vagnen, sätter en revolver i ryggen på Coyote som dock vänder sig snabbtom och slår till henne. Wilson tackar Coyote för att han hjälpt till att återföra doku­menten och är glad över att Coyote står på hans sida. Fast det beror på hur fortsätt­ningen blir, menar Coyote.

 

Kapitel VI.

Diligensen fortsätter på morgonen till San Luis Obispo men utan Molly Pierce, som inte kommer upp i tid, och utan Lockhart som försvunnit. Molly får åka i don Césars vagn och berättar att hon arbetar för Pinker­tons detektiv­byrå. Coyote hade kysst henne kvällen före för att undvika att hon slog larm och det var inte för belö­ningens skull hon satte pistolen i ryggen på honom, menar hon. Hon ville fånga honom, demaskera honom och sedan släppa honom. Då vagnen kör in i San Luis Obispo ser de en folksam­ling kring en person som ligger med ansiktet neråt i grusen.

 

Kapitel VII

Wilson och Gragh går in på banken för att ta ut pengarna. Rånare kommer in i banken och då de ska ta de pengar Wilson och Gragh har fått ut härsknar Wilson till. Alla utom en av rånarna skjuts ihjäl av Wilson. Alla tjänste­männen på banken rymmer fältet utom Porfirio Toledo, som kallas don Tole. Denne känner Salter sedan gammalt. Han tycker att Alberto Salter, alltså Wilson, är mycket lik sin pappa som ung. Wilson förhör själv den mördare som överlevt. Samtidigt kommer don Césars vagn in till banken i staden.

 

Kapitel VIII

Rånaren heter Millo­land och förhöret visar att en konkur­rent till Salter, Clay Henris, kan ligga bakom överfallen. Salter vill bli invald i kongressen och Henris är en av motkan­didaterna. En kypare kommer med mat och kaffe. Don Tole sägs ha skickat förtä­ringen vilket denne senare förnekar. Kaffet är förgiftat och Milloland dör. Beställ­ningen hade gjorts av en ung man med feminint utseende, som hostade och hade en näsduk tryckt mot munnen. Wilson tänker att det kan vara Molly Pierce. Han ser Molly komma ut från sitt rum mittemot sitt eget. Hon gömmer något bakom gardinen i korridoren. Wilson upptäcker att det är notan på förtäringen men när han läser den överfalls han. Någon försöker slå honom i huvudet med en pistol­kolv men slaget missar delvis. Skott avlossas och den skjutne faller över Wilson som slår huvudet i golvet. Då han vaknar ligger han på en säng med Molly sittandes på en stol bredvid sig.

 

Kapitel IX

Det var Coyote som sköt mot Lockhart, som överföll Wilson i korridoren för att få tag på matkvit­tot. Coyote lade beslag på kvittot och nu letar alla efter det, eftersom det är graverande för den som förgiftade Milloland. Molly visar sig ha läst brevet från Salter, vilket Wilson hade i fickan. Själv tror hon att hon är dotter till Salter. Mamman hade ett förhållande med Salter innan Molly föddes och sade till dottern att hon är Salters dotter. Molly har bevis på att den riktige Alberto är död men de doku­menten har också Coyote lagt beslag på, säger han. Då hon kontrollerar det visar det sig vara riktigt. Coyote menar att det inte är säkert att hon är Salters dotter och att hon har förgiftat den överle­vande rånaren är mycket allvarligt. Molly förnekar förgift­ningen och säger att hon lade ofarligt sömn­medel i kaffet. Coyote menar att Molly bör satsa på att gifta sig med Wilson. Deras barn kommer då att få ärva Salter. Domare Fairfax knackar på dörren och kommer in. Han har lurat Wilson att skriva på ett äktenskaps­kontrakt mellan honom och Molly. Coyote mer eller mindre tvingar nu Molly att också skriva under. Coyote tycker att det är ett trevligt experi­ment, alltihopa. De kommer säkert att bli lyckliga tillsammans. Han säger sig ha inspi­rerats av ”Djävulen” Mariñas sätt att gifta ihop don César med hustrun Guada­lupe för en del år sedan. Men domaren tror att det kan bli farligt för Coyote. Han bör se upp med Molly, eftersom hon aldrig kommer att förlåta honom för det, menar domaren.

 

Ytterligare bidrag

 

Romantisering av Vilda västern  Texten hämtad från Svenska wikipedia

 

Buffalo_Bill's_Wild_West_Show.jpg

Reklam­plansch för Buffalo Bills vilda västern-show (1899).

 

Redan under det sena 1800-talet ideali­serades och romantise­rades pionjär­tiden som ”vilda västern”. Banbrytande var framför allt häftes­romanerna (dime novels) om ”Buffalo Bill” av Ned Buntline på 1870-talet (Buffalo Bill, the King of the Border Men). Uppmuntrad av den uppenbara populistiska framgång som dessa häftes­böcker om hans glorifierade liv och enstaka framfö­randen av Buntlines teater­pjäser rönte, insåg den tidigare bison­jägaren, som egentligen hette William Frederick Cody, sin kommer­siella chans och utvecklade en efter roma­nerna utformad vilda västern-show, som också turne­rade utomlands.

 

Vilda västern i populär­kulturen

 

Der_Wildtöter.jpgBilden till vänster visar bokom­slaget till  ”Der Wildtöter” från 1888,

en tysk tysk utgåva av Hjortdö­daren, första bandet av

berättel­serna om Skinn­strumpa.

I film och underhållnings­litteratur betecknas ofta verk som skildrar vilda västern – mest i form av fiktiva äventyrs­berättelser – som western. James Fenimore Coopers romaner om Skinn­strumpa var redan under förra hälften av 1800-talet föregångare till western­romanen. Zane Grey var en av 1900-talets mest kända ameri­kanska författare som avhandlade vilda västern i romanform. Andra exempel är Karl Mays Winne­tou, Owen Wisters Cowboys-blod och Larry McMurt­rys Den långa färden.

Western nådde en höjdpunkt – särskilt som filmgenre – på 1950-talet i Förenta staterna. Även många tv-serier gjordes inom genren. Exempel på western­filmer: Diligensen, Butch Cassidy och Sundance Kid, Den gode, den onde, den fule och De skonings­lösa. Exempel på tv-serier: Bröderna Cartwright, Krutrök, The High Chaparral och Deadwood. Exempel på tecknade serier: Blueberry, Lucky Luke, Rick O'Shay och Rödöga.

Myter och felaktiga stereo­typer

I den stereo­typa vilda västern-berättelsen finns många felaktig­heter, men under senare år har det kommit flera serier och filmer som vill ändra den bilden.

Exempel på dessa stereo­typer:

Temaparker

Strax utanför Kulltorp i Småland har ”Big Bengt” byggt upp tema­parken High Chapar­ral. Parken har vuxit och är nu ett mycket populärt turistmål i Gnosjö kommun. Det är den största western­parken utanför USA.

I Boden i Norr­botten har det byggts tema­parken Western farm.

Längs upp på sidan          Till huvudsidan