Textruta: Coyote nr 108
El pasado de Sarah Marsh
(Sarah Marsh förflutna)
av José Mallorqui


 Coyote nr 108.jpg

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:                                                                                                                                                                  

El pasado de Sarah Marsh  (1950)

 

På svenska:                    

Ej översatt till svenska

 

Handling:

En guldgräva­re, Victor Macedo, letar efter sin kamrat och hjälper en ung kvinna som förföljs i San Bernardino. Efter att de gift sig blir det ett missför­stånd, som blir ödesdi­gert för deras förhål­lande.

 

Omdöme: 7

  

Kom­mentar:

Första delen av historien tilldrar sig kort efter don Césars och Leonors gifter­mål och avslutas många år senare då don César gift sig med Guada­lupe. Handlingen avslutas i boken och har ingen fortsätt­ning i nästa bok. 

 

Intres­santa fra­ser och tänke­ord:

Vi lever i nya tider. Vi måste anpassa oss efter dem för att över­leva.  (Vivimos tiempos nuevos. Hay que adaptarse a ellos si queremos sobrevivir.)

Det värsta med sanningen är att den aldrig ändras.  (Lo malo de la verdad es que nunca cambia.)

 

Kapitel 1: På gatorna i San Bernardino

Victor Macedo undrar vad som har hänt med Caleb Fox, som lämnade gruvan med en massa guld för att deponera det i banken i San Bernardino. En ung kvinna, Susan, behöver hjälp med att hämta doku­ment på sitt hotell och sedan lämna San Bernar­dino. Val Adams, Lucien Carsons man, och andra i Carsons tjänst försöker förhindra det. Susan föreslår att de ska köra ut ur staden i en vagn och på så sätt komma undan förföl­jarna.

 

Kapitel 2: Excelsior

På vägen till Los Angeles försöker en grupp män stoppa dem men de lyckas ta sig förbi och anländer till staden tidigt på morgo­nen. De tar in på “Gyllne stjärnan”, vars ägare, Nick Garry, köpt en gruva utanför San Bernar­dino tillsam­mans med Susan. Men samma gruva har också köpts av Lucien Carson och den som sålt är Ventura Domín­guez

 

Kapitel 3: Gyllene Stjärnan

Ventura Domín­guez har inga äganderätts­handlingar till gruvan Gyllene Stjärnan och får rådet av unge don César att sälja till flera personer. Den gamle don César tycker inte att en caballero kan handla på det sättet men César anser motsat­sen när tiderna är som de är.

 

Kapitel 4: Tillbaka till Excelsior

Susan berättar för Nick hur hon lurade till sig Carsons kvitto på köpet av gruvan. Nick berättar att Caleb Fox hade spelat på Excelsior och vunnit så mycket pengar att det blev alldeles för mycket. Han hade dödats av Nicks män. Nick vill inte berätta om det för Victor men Susan tycker att Victor ska få reda på san­ningen om sin väns öde.

 

Kapitel 5: En medling i tvisten

Då Susan ska gå och lägga sig har Val Adams och Lucien Carson tagit sig in genom fönstret i hennes rum och vill att Susan ska ropa på Nick. Hon gör det men Nick kommer inte. Fast till slut står Nick där ändå och har smugit sig på Val och Lucien och hotar dem med revolver. De får sedan följa med till registre­ringen av gruvan.

 

Kapitel 6: Sökandet efter Caleb Fox

Victor besöker banken och spelhusen tillsammans med Susan för att försöka ta reda på vad som hänt hans kamrat, Caleb Fox. Han får inte reda på något. Susan vet ju att Caleb mördats men hon säger inget hon heller. På banken träffar de det nygifta paret, don César de Echagüe och Eleanor. Inte heller de påstår sig veta något men don César minns att Caleb varit och gratu­lerat dem. En pojke kommer springandes med ett med­delande från Coyote där det står att Caleb är död. Coyote ger Victor rådet att lämna staden. Men Victor vill hämnas. Han avråds av Susan, som dock säger ja till att gifta sig med honom, då han friar.

 

Kapitel 7: Tillbaka till bergen

Victor Macedo och Susan gifter sig och flyttar från Los Ange­les. Nick kommer och hälsar på då Victor är bortrest. Hon kallar honom Joel. Nick erbjuder sig att köpa Victors och Calebs gruva. Victor säljer till ett högt pris och efter försälj­ningen beger sig Susan och Victor till gruvan Gylle­ne Stjärnan, där de arbetar hårt för att utvinna guld. Dottern Sara Susana föds under vintern. I mars åker Victor med barnet till San Fran­cisco för att hon ska döpas. Han har guldet med sig för att deponera i banken. Susan stannar kvar hemma för att åter­hämta sig efter en svår förkylning under vintern.

 

Kapitel 8: Sanningen

Vid ett besök på banken frågar kassören efter dotterns namn och vad hans fru hette före gifter­målet. Då han får höra att hon hette Marsh i efternamn förutsätter han att hon heter Sarah i förnamn. Sarah Marsh har nämligen ett stort konto på banken och får regel­bundet pengar skickade från en viss Nicholas Garry. Victor går till posten och hämtar ett paket som visar sig innehålla en massa pengar och ett brev där det står att pengarna tillhört Caleb Fox, vars lik hittats i en klipp­skreva utanför Los Angeles. Då Victor jämför under­skriften på brevet med Nick Garrys underskrift i ett annat brev, inser han att det är Nick som skickat pengarna till Susan. Susan heter i själva verket Sarah Marsh. Victor träffar Lucien Carson och Val Adams och får reda på att det var Nick som dödade kompan­jonen. Nick bor på hotell ”Francis”. Victor besöker en tränings­lokal för att testa sin träffsä­kerhet med revolver. Sedan går han till klubben på hotell "Francis", där två av gästerna är don César och Leonor. Han utma­nar Nick på duell och avgår med segern. Nick blir träffad och faller till marken. Victor bestämmer sig för att lämna staden och ta dottern med sig.

 

Kapitel 9: Två order från Coyote

Coyote hotar kassören och ger denne order om att inte berätta för någon att ha talat med Victor. Han träffar Lucien Carson och Val Adams och säger också till dem att hålla tyst. Nick Garry är Sarah Marsh bror och Carson och Adams har redan skickat ett brev till Victor där de berättar att han dödat sin frus bror. Coyote tänker märka dem med ett skott i örsnibben, men Val rör på huvudet sam­tidigt som skottet mot honom avlossas och det träffar honom därför mellan ögonen istället. Don César maskerar sig senare till en äldre man samtidigt som han berättar allt för Leonor. Caleb Fox hade spelat falskt och blev dödad därför. Don César tänker ta in på ”Hotel El Oro” på våningen under Victors rum på andra våningen och försöka lägga beslag på brevet innan Victor får det. Men detta miss­lyckas eftersom postmannen redan har lämnat brevet till honom då han lämnade staden med dottern och barn­flickan. Victor har förstått att han inte kan stanna kvar och se Susan i ögonen efter det som hänt. Han har tvivlat på henne och skjutit ihjäl hennes bror. Han föredrar att lämna Kalifor­nien och reser österut med båt till Filip­pinien. Han kommer i alla fall att ha sin dotter hos sig. Hon kan påminna honom om Susan. Han lämnar Kalifor­nien 1854 och återvänder inte förrän efter 18 år.

 

Kapitel 10: San Francisco

Lucien Carson besöker Sarah som nu är hård­för affärskvinna i San Fransisco. Han är skyldig henne ett stort belopp och vill ha uppskov med betal­ningen i utbyte mot en stor nyhet, som han kan berätta för henne. Men hon går inte med på det. Han får istället betala med aktier, som han tvingas skriva över på henne. Efter att han skrivit under avslöjar hon att hon nu har så mycket aktier att hon därmed har kontroll över hans företag. Lucien går och efter honom kommer don César och Guadalupe på besök. Sarah har tidigare i ett brev frågat don César, vem som sköt hennes bror. Han och Leonor var ju närva­rande när brodern sköts. Han svarade dock aldrig på brevet och när hon nu frågar på nytt låtsas han ha glömt vem som är den skyldige. Men don César visar ett urklipp ur prenu­merations­upplagan av ”El Clamor” som berättar om en nyhet som inte finns i ordina­rie upplagan. Där står det att don Victor Macedo och dottern Sara Susana är på väg till San Francisco för att besöka Kalifor­nien där den vackra dottern är född. Sarah blir alldeles tagen av nyheten och får mycket att tänka på och ta ställ­ning till.

 

Kapitel 11: Coyotes lögner

Victor säger till sin dotter att det faktum att han dödade Susans bror alltid kommer att stå mellan Susan och honom. Då hörs en röst som säger att han faktiskt aldrig dödade Nick. Denne hade själv kunnat gå från platsen men sedan skjutits av Val Adams, ljuger Coyote. Han uppma­nar Lucien Carson att skriva detta i ett brev till Susan. Susan och Victor blir ett par igen. Ingen av dem tror att det är sant att Victor inte sköt ihjäl Nick men bägge tror att den andre tror att det är så. Hon säljer sina tillgångar för att resa med sin man och dotter till Manila. Lucien Carson får tillbaka kontrollen av sitt företag och två års uppskov på betalningen av skulden till Susan utan att det kostar honom något. Han tackar Coyote för dennes lögner som gjort att allt ordnat sig.

 

Ytterligare bidrag

 

Mer om amerikanska inbördeskriget och slaget vid Gettysburg  Texten är hämtad från artikel i Svenska Dagbladet

 

Slaget vid Gettys­burg har gått till historien som det blodi­gaste under ameri­kanska inbördes­kriget. Kulmen nåddes på drabb­ningens tredje dag, då sydstats­sidan genom­förde en lika modig som dår­aktig attack mot Nordsta­ternas ställ­ningar.

 

Så småning­om nådde de fram­ryckande sydstats­soldaterna foten av Ceme­tery Hill, trots att de under den halvtimmes­långa anmarschen hade befunnit sig i en mördande kors­eld. De prydliga forma­tionerna hade splittrats och i desperata klungor käm­pade sig männen uppför kullen. Här och där lyckades de tränga igenom nord­staternas barri­kader och blodiga när­strider bröt ut.

 

600 000 unga män dog

 

Sydstats­arméns desperata attack mot Nordstater­nas starka ställ­ningar den 3 juli 1863 var kulmen på en tre dagar lång batalj, den blodi­gaste i det amerikanska inbördes­kriget. Under de år som konflik­ten pågick, mellan 1861 och 1865, stupade långt över 600 000 män, fler än i något annat av USA:s krig. Som jämfö­relse kan nämnas att cirka 400 000 amerikanska soldater dog under andra världs­kriget.

 

Den bittra brödra­striden 1861–65 var kulmen på en lång­varig ekono­misk och politisk motsätt­ning mellan USA:s norra och södra delsta­ter. Under första halvan av 1800-talet hade industria­lismen omvandlat samhället i norr, där ekonomin byggde på industri­ell produktion av varor och livsme­del. Sydstaternas ekonomi förblev däremot helt bero­ende av odling, i huvudsak av bomull, som främst expor­terades till Storbritan­niens textil­industri.

 

Lincoln vann valet

 

På de väldiga plantagerna i Södern arbetade svarta slavar, och frågan om slave­riets framtid ställde motsät­tningen mellan Nord och Syd på sin spets. Motstån­darna till slave­riet fanns i norr. De agiterade högljutt för att förbjuda det i de nya stater som anslöt sig till unio­nen. Frågan drevs av det nybildade republi­kanska partiet, vars kandidat Abra­ham Lincoln vann president­valet 1860.

 

Som en direkt följd av att slaveri­motståndaren Lincoln blivit presi­dent valde ett antal stater i Södern att helt enkelt lämna unionen och ”öppna eget”. De elva konfe­dererade sydstaterna valde sin egen presi­dent, Jefferson Davis – och stämpla­des av unionen som rebeller. En militär kraftmät­ning tycktes ound­viklig och öppet krig bröt också ut den 12 april 1861, då Sydsta­terna angrep fäst­ningen Fort Sumter. Konfliktens klart överlägsna part var Nordsta­terna, som hade ett övertag både ekonomiskt och tekno­logiskt och inte minst genom sin väldiga befolk­ning – cirka 30 miljo­ner mot Sydsta­ternas 9 miljoner. Men övertaget till trots gick kriget till att börja med inte Lincolns väg. Sydsta­ternas arméer kommen­derades nämligen av landets skickligaste militä­rer. Många av USA:s högsta officerare härstam­made från Södern och valde att slåss för sina hem­trakter.

 

Lee blev legendarisk

 

Från det första slaget vid Bull Run, i juli 1861, klådde ”Johnny Reb” upp ”Billy Yank”, gång på gång. Och då var ändå sydstats­arméerna regelmässigt mindre och sämre utrustade än sina motstån­dare. Flera av Sydsta­ternas befälha­vare blev också legenda­riska, som radarparet general Robert Edward Lee och hans general Stone­wall Jackson. Men även om Lee firade triumfer på slagfäl­tet lyckades han aldrig knäcka Nord­staterna militärt. 1863 beslöt han därför att konfron­tera fienden på hemma­plan. Det skulle ske genom en regelrätt invasion av Pennsyl­vania. Där skulle han locka yankees, eller ”those people” som han förakt­fullt brukade säga, till ett avgö­rande, på sina villkor.

 

Med 75 000 man marsche­rade Lee norrut i slutet på juni, ut ur det förhärjade Virginia, genom Maryland och in i Pennsyl­vania. För hans svultna solda­ter var det rena para­diset att tåga genom de rika jordbruks­bygderna, där det fanns mat i överflöd och där de dessutom kunde roa sig med att fånga in fria svarta för att sälja dem söderut till slaveri. Vid det här laget hade president Lincoln förlorat tåla­modet med sin måttligt framgångs­rike arméchef Joe Hooker och sparkat honom till förmån för George Gordon Meade. Denne var medve­ten om vad Lee hade för sig, och skyndade sig att hinna i kapp honom med 90 000 man.

 

Snart marsche­rade därför de två väldiga härarna, på var sin sida om Potomac­floden, i stort sett omed­vetna om exakt var deras motstån­dare befann sig. General Lee fick inga underrät­telser från sitt kaval­leri, som under Jeb Stuarts ledning ägnat sig åt en enorm flankma­növer, det vill säga red hela vägen runt fiende­armén – exakt varför har ingen krigs­historiker riktigt begripit. Lee var alltså handi­kappad av brist på infor­mation när hans trupper till sist nådde staden Gettys­burg, tills vidare bara en anhalt på vägen mot mötet med Meade som befann sig … någon­stans.

 

Telefonen var inte uppfun­nen, och telegrafen kunde vid den här tiden bara användas i begränsad utsträck­ning. Alltså kom det som en obehaglig över­raskning för general Lee när han under­rättades om att det var fullt med yankees inne i Gettys­burg. En av hans befäl­havare hade nämligen lett sin trupp in i staden för att lägga beslag på ett lager skor, en bristvara i rebell­armén. Där hade han konfronte­rats av ett plötsligt uppdykande nordstats­kavalleri. Det är svårt att säga vilka som blev mest förvåna­de, men nu var striden i gång – utan att någon hade planerat det. Förstärk­ningar anlände och det blev snart uppenbart att Gettys­burg skulle komma att bli ett slagfält.

 

Fick övertaget

 

Som vanligt var det sydstats­trupperna som fick övertaget och deras motstån­dare retirerade upp på ett antal höjder söder om staden. General Lee uppdrog åt en av sina befälha­vare, general Ewell att anfalla, men Ewell ansåg att en attack var mindre lämplig och valde att avvakta. Det var ett fatalt misstag, för nu hade också general Meade insett att kampen skulle komma att stå här och nu. Han fattade snabba och kloka beslut, inte minst med tanke på att detta var hans fjärde arbetsdag som unionens överbefäl­havare. Nordstats­trupper intog fler höjder och gjorde sitt bästa för att befästa dem.

 

Lees närmaste man, general Long­street, insåg snabbt att läget inte var särskilt förmånligt. Det är ju närmast ett axiom att den som slåss från en höjd har en taktisk fördel. Han föreslog därför att armén skulle bryta upp och gå mot Washing­ton. Då borde Meade skynda sig att följa efter och i bästa fall tvingas till batalj i ett sämre läge. Men Lee hade bestämt sig: här var fienden och här skulle han besegras. Det var inte omöjligt att den seger­vane generalen hade drabbats av en släng av storhets­vansinne, eller i varje fall övertro på sina soldaters förmåga. Hur som helst fick han sin vilja fram och resulta­tet blev två dagar av ständiga strider, anfall och motanfall – och 35 000 man sårade, saknade eller döda på sydstats­sidan, alltså nära halva styrkan.

 

Vinna – eller försvinna

 

Inför den tredje dagens strider stod båda sidors befälha­vare inför ett beslut; fortsätta och försöka vinna eller dra sig ur. Meade beslutade, efter ett krigsråd, att man skulle hålla sina positio­ner och invänta fiendens attack. Lee å sin sida upplevde att många av hans officerare var tveksam­ma till fortsatt strid. Han hade fortfarande vaga begrepp om motstån­darens exakta styrka och position, men bet sig fast i tanken på en snabb och total seger. Den skulle vinnas genom ett storm­anfall mot Nordstaternas centrala styrka, som var förskan­sad på Cemetery Hill.

 

Lee utsåg general­major George Pickett, en kompetent och extra­vagant sydstats­militär med långa svallande lockar, att leda anfallet. General Long­street försökte i det längsta avvärja attacken, som han betraktade som rent självmord, men Lee lyssnade inte. På slaget ett den 3 juli blåste Pickett till anfall. Då öppnades en våldsam kanonad mot Nord­staternas befästningar, samtidigt som 13 000 gråklädda kastade sig omkull på marken för att enligt order ligga kvar medan elden från kanonerna ”mjukade upp” fienden. Dessvärre var sydstats­ammunitionen av bedrövlig kvalitet och många av granaterna exploderade när de nått långt bakom Nordsta­ternas linjer. Den mördande elden hade inte fått avsedd effekt, men när den tystnade reste sig ändå rebellsol­daterna, formerade sig och började sin marsch mot döden med trummor och flygande fanor. Märkligt nog hade också den andra sidans artilleri tystnat. Det hand­lade om en enkel krigslist; eld upphörde att kommen­deras för att locka rebellerna till attack.

 

Helvetet bröt lös

 

När Picketts män börjde närma sig höjderna, bröt helvetet lös. Unionstrup­perna gav eld med allt vad de hade. Varje soldat hade minst två laddade vapen och trängdes i flerdubbla led bakom förskans­ningarna för att pumpa bly i fienden. Kanonerna återupptog eldgiv­ningen, först med kulor som plöjde djupa fåror i de anfal­landes led, sedan med skurar av druvhagel som trängde in i oskyd­dade kroppar och sårade och dödade. Sydstats­soldaterna tvingades dessutom att klättra över staket och stängsel som hindrade deras väg, och utsatte sig därmed extra mycket för prickskyt­tarnas effektiva eld. Mot alla odds tog sig en avdelning av 53:e Virginia­regementet, under brigad­general Lewis Armi­stead, ända fram till den mur som skyddade nordstats­soldaterna. Armi­stead insåg att om hans män blev kvar där de var skulle de komma att mejas ner. Alltså ropade han: ”Kom an, män från Virginia! Framåt, så ska de få smaka på kallt stål! Vilka följer mig?”

 

Hans män antog utma­ningen och kastade sig över muren i en desperat attack – de lyckades vända fiendens kanoner mot dem själva – men det fanns ingen ammu­nition kvar. Nu anfölls de av en svärm från 69:e Pennsylva­niaregementet, envisa irländare som gick löst på de gråklädda med musköt­kolvar och knytnävar. Ytterligare förstärk­ningar anlände och Armistead sårades allvar­ligt. Han föll intill en av de över­givna kanonerna, hans män retire­rade tillbaka över muren – och längre än så kom inte de män som inlett det stora anfallet några tim­mar tidigare.

 

General Picketts miss­lyckade anfall ledde till att Nord­staterna gick segrande ur striderna vid Gettys­burg. Det innebar en vändpunkt i inbördes­kriget, eftersom Sydstaterna efter Gettysburg i realiteten hade förlorat möjlig­heten att på allvar hota unions­sidan. Av de 13 000 man som deltog i Picketts anfall, räknades efteråt 6600 som dödade, sårade eller saknade. Antalet döda uppskat­tades till cirka 1200 av de totalt cirka 4000 sydstats­soldater som stupade vid Gettysburg. Många av dem begravdes sida vid sida med sina fiender på den krigskyr­kogård som invigdes i Gettysburg av Abraham Lincoln i november samma år.

 

I sitt berömda tal sa han bland annat att ”dessa män inte ska ha dött förgäves”, utan för att ”styrelsen av folket, genom folket och för folket, inte ska försvinna från jordens yta.”

 

Lincoln hade övat på talet

http://www.svd.se/migration_catalog/lincoln_90_596328.svd/binary/a/lincoln_90

Den ameri­kanske presidenten Abraham Lincolns (1809–1865) tal efter slaget vid Gettysburg består av 272 ord och är ett av historiens mest citerade anföranden. Enligt legenden klottrade han ner det på baksidan av ett kuvert, som en stundens ingivelse, strax innan han skulle göra sitt framträ­dande. Många forskare menar dock att den bilden är felaktig och att Lincoln, som var väl medveten om talets betydelse och som hade för vana att gå grundligt tillväga, i själva verket hade förberett det minutiöst.

 

Längs upp på sidan          Till huvudsidan