Textruta: Coyote nr 105
La gloria de don Goyo
(Don Goyos heder)
av José Mallorqui


 Coyote nr 105.jpg

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:                                                                                                                                                                  

La gloria de don Goyo  (1949)

 

På svenska:                    

Ej översatt till svenska

 

Handling:

Sydstatsöversten Dale Corrigan leder en expedit­ion med uppgift att föra en guldlast till sydstats­armén under krigets slut­skede. Han tvingas gömma guldet, som den nord­amerikanske översten Engle Bolton försö­ker få tag på. Det blir en samman­drabbning mellan de två. Coyote försöker hela tiden stödja Corrigan, som är i under­läge, i kampen.

 

Omdöme: 7

  

Kom­mentar:

Det är en intressant och spän­nande historia med don Goyo i hand­lingen som berättas. Historien utspelas före gifter­målet mellan don César och Guada­lupe, som endast är med kort i boken. Beskriv­ningen av jakten på Corrigan är delvis lite fars­artad. Don César före­kommer rätt sparsamt också medan Coyote hela tiden är aktiv i bakgrunden. Don Goyo och bröderna Lugones skildras en del i bokens slut.

 

Intres­santa fra­ser och tänke­ord:

Sälja vargens skin innan vargen skjutits. (Vende la piel del lobo antes de matarlo.)

De starkaste stenarna ärm de längst ner. (Las piedras más fuertes son siempre las de abajo.)

Man tenderar att glömma skallet men såren tillåter inte att man glöm­mer bettet. (Uno llega a olvidar un ladrido; pero las cicatrices no permiten que se olvide el mordisco.)

Ingen kan försvara den som inte vill bli försvarad, likaså kan ingen besegras som inte vill ge sig.  (Nadie puede defender a quien no quiere ser defen­dido, ni nadie puede vencer a quien no se quiere rendir)

Kriget är ett resultat av mänsklig oförmåga att leva i fred.   (La guerra es un resultado de la incapa­cidad humana para vivir en paz.)

 

Kapitel 1: 1865

Dale Corrigan leder sin från början hundra­talet stora grupp sydstats­soldater för att inta passet genom vilken de ska kunna ta sig söderut. Men nordstats­soldaterna är många och så väl rustade att Corrigans sol­dater inte klarar uppgif­ten. Efter anfallen finns endast trettio soldater kvar i livet. Då inte Dale vill fortsätta anfalla slår en av hans under­lydande, Jud Cramer, ner honom för att leda sina mannar i en ny attack. Men de har ingen chans. Efter det har Dale endast tretton soldater kvar. Dales uppgift är att föra en guldskatt till sydstats­armén. Då han inte kan ta sig förbi nordstats­armén lurar han dem istället. De flesta av solda­terna fortsätter österut med två vagnar fyllda med stenar för att göra djupa spår i marken. Dessa vagnar ska locka till sig nord­statarna. Själv ger han sig iväg åt väster, bakom fronten, med guldet och fem män. Den sista vagnen har en massa grenar med löv­verk efter sig så att spåren efter vagnarna sopas igen så mycket som möjligt. De ska försöka ta sig till kusten där båten ”Georgia” ska ta ombord skatten.

 

Kapitel 2: Slutet för ”Georgia”

Engle Bolton får order via telegraf att stoppa guldtran­sporten. Han är på besök hos don César på San Anto­nio-ranchen där han också träffar don Goyo. Denne har inte mycket till övers för Bolton. Don César och Bolton har håll­hakar på varandra. Bolton vet att don César har sålt tio tusen djurhudar till sydsta­terna via en mexikansk bulvan. Don César vet å sin sida att Bolton tänker skicka nordstats­krut till sydstats­armén med fartyget ”Georgia” söderut. Kriget håller på att ta slut. Bolton undan­röjer bevisen mot honom genom att låta Elmer Botts spränga ”Georgia” genom att tända på krutet som lastats på båten. Sedan dödar han Botts för att vara på den säkra sidan. Då Dale Corri­gan kommer att anlända med guld­transporten kommer det inte att finnas något fartyg att lasta guldet på.

 

Kapitel 3: Carmencita Paz

Carmen­cita Paz är brorsdotter till Don Goyo. Luis Valenzu­ela lovade tidigare att gifta sig med henne men skulle först åka till Mexico. Han kom inte tillbaka, så hon trodde att han hade dött. Tre år senare hade hennes far dött och då fick hon reda på att Luis levde och var gift och hade barn. 1863 bodde Carmencita i eget hus i Santa Barbara men efter­som det var oroliga tider och amerikanska inbördeskriget pågick ville Don Goyo att hon skulle flytta till Los Angeles. Don Goyo levde dock själv ett farligt liv med ideliga kontakter med sydstats­armén. Dale Corrigan hade fått don Goyos namn och visste att han kunde få hjälp hos honom vid behov. Nu, 1965, ser Corrigan hur ”Georgia” brinner och förstår att han måste gömma guldet. Han gömmer det och sänker vagnarna fulla av sten. Han klär sig civilt och beger sig till häst mot Los Angeles. Överste Bolton försöker få reda på var guldet kan finnas genom att förhöra sydstats­soldater som överlevt kriget.

 

Kapitel 4: Dömda i raseri

14 april 1865 kommer telegram om mordet på president Lincoln, som mördats av en sydstatsbo. Bolton anställer nytt förhör med de fem tillfånga­tagna sydstats­soldaterna som hade kommit tillsam­mans med Corri­gan. Nu hotar Bolton med att de kan bli lynchade om de inte berättar var Corrigan kan finnas. Den siste av dem, Frank Miller, säger att han och de andra fyra såg Corrigan komma ridandes civilklädd med en packhäst då de fem blev tillfånga­tagna. Bolton belönar Miller med att ge honom civila kläder och släpper honom fri. Lynchmobben kommer och Bolton gör inte mycket för att rädda fångarna, som hängs. Lyn­charna ger sig sedan iväg för att även få tag på Miller.

 

Kapitel 5: Tillflyktsort

Frank Miller jagas ända till San Anto­nio-ranchen där lyncharna vill hänga honom. Han räddas dock av Coyote som skjuter sönder repet. En av lyncharna blir sårad i armen och en dödas. De ger upp och flyr mot Los Ange­les. Ingen förklaring ges dock på hur Coyote kan vara där och rädda Miller. Don César var ju strax före tillsam­mans med Guada­lupe. Det måste ha varit Ricardo Yesares, Coyotes dubbel­gångare, men inget nämns om det i boken.

 

Kapitel 6: I don Goyos hem

Överste Bolton har sett till att sätta upp anslag lite överallt om belöning till den som hjälper till att fånga Dale Corri­gan levande. Coyote hindrar honom dock från att pryda anslagen med ett porträtt. Men anslagen ger ändå en god beskriv­ning av Dale och denne förstår att han mycket lätt kan bli igen­känd i Los Angeles. Han går fram till Carmen Paz, don Goyos brors­dotter, utanför kyrkan Nuestra Señora, och går med henne arm i arm till don Goyos hem. Två sluskar som följer efter honom oskadlig­görs av Dale och så anlän­der de till don Goyos hem. Don Goyo tar hjärtligt emot Dale eftersom han är stor vän av de konfe­dererade.

 

Kapitel 7: Tre dagas frid

Under de tre dagarna i don Goyos hem växer kärle­ken mellan Dale och Carmen. Han friar, hon sa­mtycker och broder Jacinto viger dem. En av bröllops­vittnena, en tiggare från gatan begiven på sprit, blir kraftigt berusad och lösmynt efter bröllopet och skroderar vitt och brett. Dale Corrigan, den efterfrågade på anslagen, har gift sig i kyrkan Nuestra Señora. Han sätts i en fyllecell. Bolton förhör tiggaren när han tillnyktrat men denne håller tyst. Bolton frågar broder Anselmo men han vet inte något om ett bröllop och säger att det måste vara broder Jacinto som har vigt de två. Broder Jacinto är på väg tillbaka till Capi­strano på sin åsna. Det tar tid att föra Jacinto tillbaka till Los Ange­les eftersom folk ställer upp för Jacinto och hindrar den militära styrkan. Dessutom släpper Coyote loss mili­tärernas hästar så att de får vänta till nästa dag för att få tillbaka dem. Då Jacinto kommit till Los Angeles frågar Bolton honom om vem Corri­gan gifte sig med men Jacinto vägrar berätta. Genom att på nytt berusa tiggaren får Bolton dock reda på att det är don Goyos brors­dotter som gift sig med Corrigan. Då mili­tären kommer till don Goyos hem är Corrigan, hans nyblivna hustru och don Goyo inte där. De har givit sig iväg med utrust­ning för att hämta guldet. Eftersom kriget är slut kan Corrigan själv behålla guldet och har då också möjlighet att använda pengarna det ger för hjälp åt behövande efter kriget. Den siste generalen, Johnston, kapitulerar och Lincolns mördare grips. Trots att Bolton inte längre har rättighet att förfölja sydstats­soldater sätter han efter Corrigan med en militär­styrka för att få tag på guldet för egen del.

 

Kapitel 8: Den sista striden

Corrigan, Carmen, don Goyo och bröderna Lugones rider mot kusten för att hämta guldet. Ett sände­bud kommer och berättar att Bolton följer efter dem med fyrtio sol­dater. Corrigan söker upp ett lämpligt ställe där de kan försvara sig och skickar sedan iväg sin fru med en av Lugunes­bröderna så att hon är säker. Förföl­jarna attackerar men don Goyo, Evilo och Corrigan skjuter ihjäl ett par av solda­terna och sårar ännu fler. En av soldaterna kommer med vit flagg och erbjuder fri lejd för don Goyo och Evilo bara Corri­gan överläm­nar sig. Corrigan förstår att över­makten är för stor, hoppar i sadeln och rider iväg för att över­lämna sig till Bolton. Emilo som fått instruk­tioner av Coyote att rädda don Goyo, slår denne med­vetslös och för honom i säker­het. Bolton föreslår att de ska dela på guldet och får kartan över var guldet är ned­grävt. Bolton skjuter sedan Corrigan och säger till solda­terna att han sköt i själv­försvar.  Två soldater gräver en grav åt Corrigan men när de ska lägga ner liket hejdas de av Coyote. Denne säger att han kan se att Corrigan fortfa­rande lever. Corrigan förs till närmaste missions­station av de två soldaterna och när Bolton senare kommer till graven finns det ett kors och en grav­skrift över Corrigan. Detta lurar Bolton men också Carmen som därför skjuter Bolton. Corrigan har överlevt men blivit van­ställd och enögd. Han kan nu hämta guldet. Han ska också bli pappa snart, berättar Coyote. Corrigan har svårt att acceptera sitt van­ställda utse­ende men en av soldaterna menar att ärren kommer att försvinna mer och mer och en svart lapp över det skadade ögat ger honom ett intres­sant utse­ende. Ett par dagar efter att han lämnat missions­station kommer en indian med 25000 dollar från Corrigan som denne skänker till missions­stationen som tack för hjäl­pen.

 

Ytterligare bidrag

 

Amerikanska inbördeskriget  Del 1  Svensk wikipedia

 

När Abraham Lincoln från republi­kanska partiet tillträdde som USA:s president 1860 uppstod en dispyt som ledde till att sydsta­terna lämnade unionen i protest mot denna, 4 mars 1861, och istället bildades Amerikas konfede­rerade stater (Confederate States of America, CSA). Kriget utkämpades i huvudsak som ett krig för frigörelse från unionen respektive återstäl­lande av densam­ma, men under kriget kom även slaverifrågan in i bilden. De mer industriali­serade Nordstaterna erkände slavarnas frigivning i stater som kämpade mot unionen, men godkände fortsatt slaveri i de unionsstater som hade slaveri. Sydstaterna baserade sin eko­nomi på upprätt­hållande av slaveriet. Majoriteten av sydsta­terna menade att slaveriet inte kunde avskaffas i syd för då skulle en ekono­misk kollaps ske. Vidare var många fattiga vita i sydstaterna mot slaveriet, då detta pressade deras ekono­miska situation och försvårade möjlig­heterna att få arbete. Åter andra vita var motstån­dare till slaveri på rent mora­liska grunder.

Det fanns många faktorer som ledde fram till kriget, både politiska och kulturella. Men bland gemene man var det nog slaveriet som dryftades, då högsta domstolen ogiltigför­klarade en lag från 1850 som sade att förrymda slavar måste återbördas till sina ägare. Det här väckte stor indignation i syd. Styrkeför­hållandena innan kriget började var elva syd­stater med nio miljoner invånare inklusive fyra miljoner slavar, mot 21 nordstater med 28 miljoner invånare.

Strider inleddes den 1861, då konfeder­erade styrkor attackerade en federal militär anläggning vid Fort Sumter i South Carolina. Lincoln svarade med att kräva en frivillig armé från varje delstat skulle återta federal egendom, vilket ledde till deklara­tioner om utträde av fyra slavstater till. Båda sidor rustade upp arméer alltefter­som unionen Karta över USA visande Nordstater och Sydstater.pngtog kontroll över gräns­staterna i början av kriget och etable­rade en marin blockad.

Kartan visar slavfria Unions­stater (blå färg), ej kontrollerade territorier (gråblå färg), stater med slaveri som blev kvar i unionen (gul färg), slavsta­terna som utträdde ur unionen före Fort Sumter (mörkröd färg) och slavstaterna som utträdde först efter Fort Sumter (ljusröd färg).

Fältslag i öst 1861–62 var resultat­lösa, eftersom konfederat­ionen slog tillbaka unionens ansträng­ningar att erövra dess huvudstad, Richmond, i Virginia. I september 1862 avslutades konfedera­tionens fälttåg med nederlag i Maryland i slaget vid Antie­tam, vilket hämmade britterna från att ingripa. Dagar efter det slaget utfärdade Lincoln Emancipations­proklamationen, vilket gjorde slaveri­förbudet till ett krigsmål.

1863 led Robert E. Lees ett stort nederlag i slaget vid Gettys­burg.

 

 

Längs upp på sidan          Till huvudsidan