På spanska:

Las angustias de don Goyo (1949)

På svenska:

Ej översatt till svenska

Handling:

Pepito Aznar tänker inte hämnas sin fars och mors död genom att döda de fyra av mördarna som är kvar i livet. I alla fall bara om han tvingas till det av omständigheterna. Detta irriterar don Goyo oerhört. De fyra mördarna vet inte att Pepito har den inställningen och ser sig tvungna att döda honom.

Omdöme: 7

Kommentar:

Det här är en mycket dynamisk Coyote-bok där ingenting egentligen fattas, varken hämnd, svek, dueller eller imitation (!). Boken är fylld av spännande aktion och är den tredje i en svit om familjen Aznar där den unge Pepito förväntas hämnas sin fars och mors död. Den fjärde boken som avslutar sviten är El último de los siete.

Intressanta fraser och tänkeord:

Det är inte bra att ta ner idoler. (Es malo derribar ídolos. )

I perfektion finns tristessen. (En la perfección está el aburrimiento.)

Bäst att tiga. [Ordagrant: En stängd mun släpper inte in insekter.] (En boca cerrada no entran moscas.)

Kapitel 1: Möte mellan ryktbara män

Samuel Rowan, David Meyer, John Rose och Walter E Beers möts för att komma fram till hur de ska stoppa Jesús och Lucías hämnare som de känner sig hotade av. Lewis Mascarott ansluter för att också han vill vara med. De kommer fram till att det måste vara sonen Pepito, nu arton-nitton år, som ligger bakom. Men var kan han ha vara gömd? Han kanske finns på San Antonio-ranchen och har växt upp där under alla dessa år under skydd av don César de Echagüe? Don César hjälpte ju familjen från början.

Kapitel 2: Don César minns ingenting

Walter Beers kommer till San Antonio-ranchen för att försöka ta reda på var Pepito finns. Men don César är omöjlig att prata med. Beers kommer ingen vart med honom. Men så dyker don Goyo oväntat upp och skryter om sin gudson. Beers förstår nu var Pepito finns och don César kan inte göra något åt saken. Don César säger till Guadalupe att han inte vill berätta sanningen för don Goyo, nämligen att Pepito inte ligger bakom hämnden på de två prisjägarna. Den gamles hela värld skulle då rasa samman. Dessutom säger don César att Pepito har förälskat sig i Nan Linton, som tillhör en familj på mindre god fot med don Goyos.

Kapitel 3: Ett angrepp på Benito

Beers tar kontakt med en svarthårig man han brukar använda sig av, en mördare som kallas Blackie på grund av sin hårfärg. Blackie ska få 200 dollar om han dödar Benito Caldera. Beers river sönder sedlarna på mitten och stoppar sina halvor i plånboken. Han går till "Cantina del Dorado", en mexikansk bar och dansställe, för att försöka träffa Benito. Han får hjälp av Lola, som arbetar på stället och som får procent på det gästerna dricker. Hon och kyparen är skickliga ficktjuvar och de ”lånar” Beers plånbok och hittar de iturivna sedlarna. Beers blir också igenkänd och Benito får veta att sedlarna delats. De räknar ut varför. När Beers pratar med Benito och endast erbjuder 500 dollar för att inte Pepito ska hämnas på Beers säger Benito adjö på en gång och lämnar dansstället. Så fort han kommit ut genom ytterdörren skjuter Benito snabbt tre skott med sin revolver och alla tre skotten träffar Blackie som har väntat på honom utanför. Benito har varit med förr! Han tackar Lola för hjälpen. De är gamla bekanta sedan lång tid tillbaka. Lola skulle vilja resa till Mexico med Benito men det avfärdar han. Han är för gammal, säger han, för att börja om på nytt i Mexico.

Kapitel 4: Jakten på Benito Aznar

Beers lämnar Los Angeles på kvällen och ser till att inte träffa Benito innan han ger sig iväg. Han övernattar i skogen vid en källa och sover fram till mittpå dagen.

Pepe, dvs Pepito, sitter i en skogsglänta med Nan Linton, som han älskar. Han försäkrar att han inte har dödat de två mördarna som dödats. Det var inte han och heller inte Benito. Nan säger att hon också älskar honom men kanske på ett något moderligt sätt. Pepe låter henne gå efter ett slag men hör att någon närmar sig försiktigt. Efter hand ser han att det är Beers med ett gevär i handen. Själv gömmer han sig inuti ett granverk och har snart Beers på 25 meters avstånd och kan skjuta honom. Men han förmår inte skjuta honom då denne inte är medveten om att Pepe ligger gömd där i gömstället. Därför ropar han och Beers ställer ifrån sig geväret. Pepito säger att han vill prata med Beers och lämnar sitt gömställe. Men då passar Beers på och drar sin revolver som han har under vänsterarmen och tänker skjuta Pepe. Fast istället faller Beers till marken. Nan kommer och faller honom om halsen. Pepe tror att det är hon som har skjutit och räddat hans liv. Men det är Coyote som skjutit. Att säga att det inte är Pepito som skjutit kommer ingen att tro på, menar Coyote. Det är bättre att inte säga något alls. Han ger dock Pepito rådet att ge sig iväg – ensam eller tillsammans med Nan – så långt iväg från Los Angeles som möjligt.

Kapitel 5: Bekännelsen

Pepito kommer tillbaka till lägret. Han berättar inte mycket för Benito och hjälppojken Panchito. Han säger att han ska resa österut i övermorgon. Panchito, som är budbärare i don Goyos tjänst, ska ta sig till Los Angeles för att träffa don Goyo och skaffa nytt förråd till lägret. Han ljuger ihop en historia hur Pepito sköt Beers så att don Goyo blir nöjd och beger sig sedan till staden för att spendera de pengar han får av don Goyo. Han stöter på Jorge Washington Hagarthy, som ger ut tidningen ”La Sierra”. Snart står hela Panchitos berättelse i tidningen. Tidigt på morgonen rider han på sin åsna med proviant lastad på andra åsnor. Han ska tillbaka till lägret. Han blir då överfallen av fyra män som för honom till Rowan, Rose och Meyer. De sju männen torterar honom och tvingar honom att avslöja var lägret finns och där Pepito ska befinna. När Pepito full av oro går för att möta honom hittar han honom väldigt illa åtgången. Han dör efter en kort stund. Då Pepito bär den döde till sheriffen träffar han också Don Goyo som säger att Pepito kommer att hämnas Panchitos död. Pepito pratar sedan också med don César och berättar för honom att han inte skjutit någon. Han säger att han är för feg för det och inte kan skjuta en människa. Fast alla andra - utom don César - tror att han är kapabel till mord. Don César är den ende som förstår honom, tycker Pepito.

Kapitel 6: ”La Sierra”

Pepito försöker få La Sierra att publicera att han inte har dödat de tre männen. Men han blir avvisad. Han har nu blivit många kaliforniers idol. Tidningen kan inte skriva det som han vill ha infört och det vore fel att skylla dödandet på Coyote. Pepito lämnar Los Angeles. Nan Linton väntar på honom nära Paso Robles men han rider ensam österut. Han har gett upp allt. När han lämnat tidningen tänker Jorge till och skriver en ny artikel i ”La Sierra”. Han ifrågasätter där att Pepito skulle ha skjutit de tre männen. Det kan faktiskt vara en annan eller andra som ligger bakom.

Kapitel 7: En mycket tuff en

Rowan, Meyer och Rose tillsammans med fyra män närmar sig stugan där Benito håller till. Benito är god skytt och blir inspirerad av uppgiften. Vid midagstid dagen efter kommer han till Los Angeles med fem lik. Endast Rown och Meyer har undkommit och tagit sig till fots till Los Angeles.

Kapitel 8: Don Goyos oro

Under veckans mottagning på San Antonio-ranchen är de flesta kända personer i staden samlade. Även don Goyo kommer och tillkännager att han har haft fel. Pepito är en feg person. Han ska själv ta över gudsonens roll. Han har utmanat Rowan och Meyer dagen efter till duell på torget.

Kapitel 9: Utmaningen

Strax före 12 kommer Rowan och Meyer till torget och sedan också don Goyo. Då tornuret slår tolv drar Rowan och Meyer sina revolvrar men don Goyo är snabbare och skjuter dem båda. Hela torget är full av åskådare som ser den gamle kämpen vinna.

Kapitel 10: Don Goyos irritation

Evelio och Timoteo Lugones vaktar den bundne don Goyo som ligger på sin säng. En kopia av honom kommer ridande åtföljd av uppskattande kommentarer från folk omkring. Coyote har klätt ut sig till don Goyo och dödat de sista två mördarna som från början ju var sex stycken. Fast nu återstår den verklige skyldige, nämligen Lewis Mascarott.

Ytterligare bidrag

Nedanstående bidrag är en fri översättning från spansk Wikipedia.

Amiral Edward Vernon

Edward Vernon ("Old Grogg"), född 12 november 1684, död 30 oktober 1757, var brittisk sjöofficer.

Hans första stora aktioner inträffade i samband med spanska tronföljdskriget, där han deltog i striderna om Malaga (1704) och Barcelona (1705). År 1720 utsågs han till kommendör av Port Royal, stad i Jamaica.

I november 1739 vid krigsutbrottet mot Spanien utsågs Vernon till befälhavare för alla brittiska sjöstridskrafter i Västindien. Hans första aktion i kriget var plundringen och förstörelsen av Portobelo i Panama. Staden var dåligt försvarad och låg i den indiska flottans rutt. Denna framgång blev kraftigt överdriven av britterna, som firade med alla typer av fester och hyllade Vernon, som blev en nationell hjälte. Kung George II i Storbritannien deltog själv i en middag som hölls till Vernons ära 1740, då den nuvarande brittiska nationalsången sjöngs första gången. Det är ”God Save the King” som blir ”God Save the Queen” när England har drottning som regent. Till dessa festligheter skrevs och framfördes också den patriotiska sången ”Rule, Britannia!” och två gator, en i London och en i Dublin, döptes till Portobello Road.

Vernon fick öknamnet "Old Grog" efter sin order 1740 att manskapets romransoner skulle späs ut med vatten. Resten av Royal Navy följde snabbt efter och skulle då ha kallat den nya drycken för "grog" efter Vernons smeknamn "Old Grog".

År 1741 var Vernon befälhavare över den kanske största flottan i historien före den allierade landstigningen i Normandie 1944. Flottan skulle inta och förstöra den spanska hamnen i Cartagena de Indias, den största hamnen i vicekonungadömet Nya Granada. Redan innan staden intogs skickade den segervisse Vernon ett brev till kungen där han skrev att det hade blivit seger, vilket skapade en eufori ännu större än den föregående år. Men tyvärr för honom, blev anfallet mot staden det största och mest förödmjukande nederlaget i historien för den kungliga marinen. Engelsmännen förlorade 50 fartyg och 11 000 man mot en garnison på bara 6 båtar och 3 000 spanska försvarare. Dessa leddes av Spaniens amiral Don Blas de Lezo. Efter två misslyckade attacker mot Santiago de Cuba och mot Panama, blev Vernon ersatt av Chaloner Ogle och tvingades återvända till England 1742 för att där förklara hur segern i Cartagena kunde blivit ett stort nederlag. Detta orsakade så stor skam för kung George II så att han förbjöd sina historiker att skriva om slaget mot Cartagena.

Längs upp på sidan Till huvudsidan