Textruta: Coyote nr 103
Las angustias de don Goyo
(Don Goyos bekymmer)
av José Mallorqui


 Coyote nr 103.jpg

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:                                                                                                                                                                  

Las angus­tias de don Goyo  (1949)

 

På svenska:                    

Ej översatt till svenska

 

Handling:

Pepito Aznar tänker inte hämnas sin fars och mors död genom att döda de fyra av mördarna som är kvar i livet. I alla fall bara om han tvingas till det av omständigheterna. Detta irriterar don Goyo oerhört. De fyra mördarna vet inte att Pepito har den inställningen och ser sig tvungna att döda honom.

 

Omdöme: 7

 

Kom­mentar:

Det här är en mycket dyna­misk Coyo­te-bok där ingenting egent­ligen fattas, varken hämnd, svek, du­eller eller imi­tation (!). Boken är fylld av spän­nande aktion och är den tredje i en svit om familjen Aznar där den unge Pepito förväntas hämnas sin fars och mors död. Den fjärde boken som avslutar sviten är El último de los siete.

 

Intres­santa fra­ser och tänke­ord:

Det är inte bra att ta ner ido­ler.  (Es malo derribar ídolos. )

I perfektion finns tristessen.  (En la per­fección está el aburri­miento.)

Bäst att tiga. [Ordagrant: En stängd mun släpper inte in insekter.]  (En boca cerrada no entran moscas.)

 

Kapitel 1: Möte mellan rykt­bara män

Samuel Rowan, David Meyer, John Rose och Walter E Beers möts för att komma fram till hur de ska stoppa Jesús och Lucías hämnare som de känner sig hotade av. Lewis Masca­rott ansluter för att också han vill vara med. De kommer fram till att det måste vara sonen Pepito, nu arton-nitton år, som ligger bakom. Men var kan han ha vara gömd? Han kanske finns på San Anto­nio-ran­chen och har växt upp där under alla dessa år under skydd av don César de Echa­güe? Don César hjälpte ju famil­jen från början.

 

Kapitel 2: Don César minns ingenting

Walter Beers kommer till San Anto­nio-ranchen för att försöka ta reda på var Pepito finns. Men don César är omöjlig att prata med. Beers kommer ingen vart med honom. Men så dyker don Goyo oväntat upp och skryter om sin gudson. Beers förstår nu var Pepito finns och don César kan inte göra något åt saken. Don César säger till Guada­lupe att han inte vill berätta san­ningen för don Goyo, nämligen att Pepito inte ligger bakom hämn­den på de två prisjä­garna. Den gamles hela värld skulle då rasa samman. Dessutom säger don César att Pepito har för­älskat sig i Nan Linton, som tillhör en familj på mindre god fot med don Goyos.

 

Kapitel 3: Ett angrepp på Benito

Beers tar kontakt med en svart­hårig man han brukar använ­da sig av, en mördare som kallas Blackie på grund av sin hårfärg. Blackie ska få 200 dollar om han dödar Benito Cal­dera. Beers river sönder sedlarna på mitten och stoppar sina halvor i plånboken. Han går till "Cantina del Dorado", en mexikansk bar och dansställe, för att försöka träffa Benito. Han får hjälp av Lola, som arbetar på stället och som får pro­cent på det gästerna dricker. Hon och kyparen är skickliga ficktju­var och de ”lånar” Beers plånbok och hittar de itu­rivna sedlarna. Beers blir också igenkänd och Benito får veta att sedlarna delats. De räknar ut varför. När Beers pratar med Benito och endast erbjuder 500 dollar för att inte Pepito ska hämnas på Beers säger Benito adjö på en gång och lämnar dans­stället. Så fort han kommit ut genom ytter­dörren skjuter Benito snabbt tre skott med sin revolver och alla tre skot­ten träffar Blackie som har väntat på honom utan­för. Benito har varit med förr! Han tackar Lola för hjälpen. De är gamla bekanta sedan lång tid tillbaka. Lola skulle vilja resa till Mexico med Benito men det avfärdar han. Han är för gammal, säger han, för att börja om på nytt i Mexico.

 

Kapitel 4: Jakten på Benito Aznar

Beers lämnar Los Angeles på kvällen och ser till att inte träffa Benito innan han ger sig iväg. Han över­nattar i skogen vid en källa och sover fram till mitt­på dagen.

Pepe, dvs Pepito, sitter i en skogs­glänta med Nan Linton, som han älskar. Han försäkrar att han inte har dödat de två mör­darna som dödats. Det var inte han och heller inte Benito. Nan säger att hon också älskar honom men kanske på ett något moder­ligt sätt. Pepe låter henne gå efter ett slag men hör att någon närmar sig försik­tigt. Efter hand ser han att det är Beers med ett gevär i han­den. Själv gömmer han sig inuti ett gran­verk och har snart Beers på 25 meters avstånd och kan skjuta honom. Men han förmår inte skjuta honom då denne inte är med­veten om att Pepe ligger gömd där i göm­stället. Därför ropar han och Beers ställer ifrån sig gevä­ret. Pepito säger att han vill prata med Beers och lämnar sitt gömställe.  Men då passar Beers på och drar sin revolver som han har under vänster­armen och tänker skjuta Pepe. Fast istäl­let faller Beers till mar­ken. Nan kommer och faller honom om halsen. Pepe tror att det är hon som har skjutit och räddat hans liv. Men det är Coy­ote som skjutit. Att säga att det inte är Pepito som skjutit kom­mer ingen att tro på, menar Coyote. Det är bättre att inte säga något alls. Han ger dock Pepito rådet att ge sig iväg – ensam eller tillsammans med Nan – så långt iväg från Los Angeles som möj­ligt.

 

Kapitel 5: Bekän­nelsen

Pepito kommer tillbaka till lägret. Han berät­tar inte mycket för Benito och hjälp­pojken Pan­chito. Han säger att han ska resa österut i över­morgon. Panchito, som är bud­bärare i don Goyos tjänst, ska ta sig till Los Ange­les för att träffa don Goyo och skaffa nytt för­råd till lägret. Han ljuger ihop en historia hur Pepito sköt Beers så att don Goyo blir nöjd och beger sig sedan till staden för att spen­dera de pengar han får av don Goyo. Han stöter på Jorge Washing­ton Hagar­thy, som ger ut tidningen ”La Sierra”. Snart står hela Panchi­tos berättelse i tidningen. Tidigt på morgonen rider han på sin åsna med proviant lastad på andra åsnor. Han ska tillbaka till lägret. Han blir då över­fallen av fyra män som för honom till Rowan, Rose och Meyer. De sju männen torte­rar honom och tvingar honom att avslöja var lägret finns och där Pepito ska befinna. När Pepito full av oro går för att möta honom hittar han honom väldigt illa åt­gången. Han dör efter en kort stund. Då Pepito bär den döde till sherif­fen träffar han också Don Goyo som säger att Pepito kommer att hämnas Panchi­tos död. Pepito pratar sedan också med don César och berättar för honom att han inte skjutit någon. Han säger att han är för feg för det och inte kan skjuta en människa. Fast alla andra - utom don César - tror att han är kapabel till mord. Don César är den ende som förstår honom, tycker Pepito.

 

Kapitel 6: ”La Sierra”

Pepito försöker få La Sierra att publi­cera att han inte har dödat de tre männen. Men han blir avvi­sad. Han har nu blivit många kalifor­niers idol. Tidningen kan inte skriva det som han vill ha infört och det vore fel att skylla dödan­det på Coy­ote. Pepito lämnar Los Angeles. Nan Linton väntar på honom nära Paso Robles men han rider ensam öster­ut. Han har gett upp allt. När han läm­nat tidningen tänker Jorge till och skriver en ny artikel i ”La Sierra”. Han ifråga­sätter där att Pepi­to skulle ha skjutit de tre män­nen. Det kan faktiskt vara en annan eller andra som ligger bakom.

 

Kapitel 7: En mycket tuff en

Rowan, Meyer och Rose tillsam­mans med fyra män när­mar sig stugan där Benito håller till. Benito är god skytt och blir inspi­rerad av uppgif­ten. Vid midags­tid dagen efter kommer han till Los Ange­les med fem lik. Endast  Rown och Meyer har und­kommit och tagit sig till fots till Los Ange­les.

 

Kapitel 8: Don Goyos oro

Under veckans mot­tagning på San Anto­nio-ranchen är de flesta kända perso­ner i staden samla­de. Även don Goyo kommer och tillkänna­ger att han har haft fel. Pepito är en feg person. Han ska själv ta över gudso­nens roll. Han har utmanat Rowan och Meyer dagen efter till duell på torget.

 

Kapitel 9: Utma­ningen

Strax  före 12 kommer Rowan och Meyer till tor­get och sedan också don Goyo. Då torn­uret slår tolv drar Rowan och Meyer sina revolv­rar men don Goyo är snab­bare och skjuter dem båda. Hela torget är full av åskå­dare som ser den gamle kämpen vinna.

 

Kapitel 10: Don Goyos irri­tation

Evelio och Timo­teo Lugones vaktar den bund­ne don Goyo som ligger på sin säng. En kopia av honom kommer ridan­de åtföljd av uppskat­tande kommen­tarer från folk omkring. Coyote har klätt ut sig till don Goyo och dödat de sista två mördarna som från början ju var sex stycken. Fast nu återstår den verklige skyldige, nämligen Lewis Masca­rott.

 

Ytterligare bidrag

 

Nedanstå­ende bidrag är en fri över­sättning från spansk Wikipedia.

 

Amiral Edward Vernon

Edward_Vernon.png

Edward Vernon ("Old Grogg"), född 12 novem­ber 1684, död 30 oktober 1757, var brittisk sjö­officer.

 

Hans första stora aktioner inträf­fade i samband med spanska tronföljds­kriget, där han deltog i stri­derna om Malaga (1704) och Barcelona (1705). År 1720 utsågs han till kommen­dör av Port Royal, stad i Jamaica.


I november 1739 vid krigs­utbrottet mot Spanien utsågs Vernon till befäl­havare för alla brittiska sjöstrids­krafter i Västindien. Hans första aktion i kriget var plund­ringen och förstörelsen av Porto­belo i Pana­ma. Staden var dåligt försvarad och låg i den indiska flottans rutt. Denna fram­gång blev kraftigt över­driven av britterna, som firade med alla typer av fester och hyllade Vernon, som blev en nationell hjälte. Kung George II i Storbritan­nien deltog själv i en middag som hölls till Vernons ära 1740, den nuvarande brittiska nationalsången sjöngs första gången. Det är ”God Save the King” som blir ”God Save the Queen” när England har drottning som regent. Till dessa festlig­heter skrevs och framfördes också den patrio­tiska sångenRule, Britannia!” och två gator, en i London och en i Dublin, döptes till Porto­bello Road.

 

Vernon fick öknamnet "Old Grog" efter sin order 1740 att man­skapets romran­soner skulle späs ut med vatten. Resten av Royal Navy följde snabbt efter och skulle då ha kallat den nya drycken för "grog" efter Vernons smek­namn "Old Grog".


År 1741 var Vernon befäl­havare över den kanske största flottan i historien före den allie­rade landstig­ningen i Norman­die 1944. Flottan skulle inta och förstöra den spanska hamnen i Carta­gena de Indias, den största hamnen i vicekonunga­dömet Nya Granada. Redan innan staden intogs skickade den seger­visse Vernon ett brev till kungen där han skrev att det hade blivit seger, vilket skapade en eu­fori ännu större än den föregående år. Men tyvärr för honom, blev anfallet mot staden det största och mest förödmju­kande nederlaget i historien för den kungliga marinen. Engels­männen förlorade 50 fartyg och 11 000 man mot en garnison bara 6 båtar och 3 000 spanska försva­rare. Dessa leddes av Spaniens amiral Don Blas de Lezo. Efter två miss­lyckade attacker mot Santiago de Cuba och mot Panama, blev Vernon ersatt av Chaloner Ogle och tvinga­des återvända till England 1742 för att där för­klara hur segern i Cartagena kunde blivit ett stort neder­lag. Detta orsakade så stor skam för kung George II så att han förbjöd sina histo­riker att skriva om slaget mot Carta­gena.

 

Längs upp på sidan          Till huvudsidan