Huvudsidan Nästa bok Föregående
bok
På spanska:
Las angustias de don Goyo (1949)
På svenska:
Ej
översatt till svenska
Handling:
Pepito Aznar tänker inte hämnas sin fars och mors
död genom att döda de fyra av mördarna som är kvar i livet. I alla fall bara om
han tvingas till det av omständigheterna. Detta irriterar don Goyo oerhört. De
fyra mördarna vet inte att Pepito har den inställningen och ser sig tvungna att
döda honom.
Omdöme:
7
Kommentar:
Det
här är en mycket dynamisk Coyote-bok där ingenting egentligen fattas, varken
hämnd, svek, dueller eller imitation (!). Boken är fylld av spännande aktion
och är den tredje i en svit om familjen Aznar där den unge Pepito förväntas
hämnas sin fars och mors död. Den fjärde boken som avslutar sviten är El último de los siete.
Intressanta
fraser och tänkeord:
Det är inte bra att ta ner
idoler. (Es malo derribar ídolos. )
I perfektion finns
tristessen. (En la perfección está el
aburrimiento.)
Bäst att tiga. [Ordagrant:
En stängd mun släpper inte in insekter.]
(En boca cerrada no entran moscas.)
Kapitel 1: Möte mellan ryktbara män
Samuel Rowan, David Meyer,
John Rose och Walter E Beers möts för att komma fram till hur de ska stoppa
Jesús och Lucías hämnare som de känner sig hotade av. Lewis Mascarott ansluter
för att också han vill vara med. De kommer fram till att det måste vara sonen
Pepito, nu arton-nitton år, som ligger bakom. Men var kan han ha vara gömd? Han
kanske finns på San Antonio-ranchen och har växt upp där under alla dessa år
under skydd av don César de Echagüe? Don César hjälpte ju familjen från
början.
Kapitel 2: Don César minns ingenting
Walter Beers kommer till San
Antonio-ranchen för att försöka ta reda på var Pepito finns. Men don César är
omöjlig att prata med. Beers kommer ingen vart med honom. Men så dyker don Goyo
oväntat upp och skryter om sin gudson. Beers förstår nu var Pepito finns och
don César kan inte göra något åt saken. Don César säger till Guadalupe att han
inte vill berätta sanningen för don Goyo, nämligen att Pepito inte ligger
bakom hämnden på de två prisjägarna. Den gamles hela värld skulle då rasa
samman. Dessutom säger don César att Pepito har förälskat sig i Nan Linton,
som tillhör en familj på mindre god fot med don Goyos.
Kapitel 3: Ett angrepp på Benito
Beers tar kontakt med en
svarthårig man han brukar använda sig av, en mördare som kallas Blackie på
grund av sin hårfärg. Blackie ska få 200 dollar om han dödar Benito Caldera.
Beers river sönder sedlarna på mitten och stoppar sina halvor i plånboken. Han
går till "Cantina del Dorado", en mexikansk bar och dansställe, för
att försöka träffa Benito. Han får hjälp av Lola, som arbetar på stället och
som får procent på det gästerna dricker. Hon och kyparen är skickliga ficktjuvar
och de ”lånar” Beers plånbok och hittar de iturivna sedlarna. Beers blir också
igenkänd och Benito får veta att sedlarna delats. De räknar ut varför. När
Beers pratar med Benito och endast erbjuder 500 dollar för att inte Pepito ska
hämnas på Beers säger Benito adjö på en gång och lämnar dansstället. Så fort
han kommit ut genom ytterdörren skjuter Benito snabbt tre skott med sin revolver
och alla tre skotten träffar Blackie som har väntat på honom utanför. Benito
har varit med förr! Han tackar Lola för hjälpen. De är gamla bekanta sedan lång
tid tillbaka. Lola skulle vilja resa till Mexico med Benito men det avfärdar
han. Han är för gammal, säger han, för att börja om på nytt i Mexico.
Kapitel 4:
Jakten på Benito Aznar
Beers lämnar Los Angeles på
kvällen och ser till att inte träffa Benito innan han ger sig iväg. Han övernattar
i skogen vid en källa och sover fram till mittpå dagen.
Pepe, dvs Pepito, sitter i
en skogsglänta med Nan Linton, som han älskar. Han försäkrar att han inte har
dödat de två mördarna som dödats. Det var inte han och heller inte Benito. Nan
säger att hon också älskar honom men kanske på ett något moderligt sätt. Pepe
låter henne gå efter ett slag men hör att någon närmar sig försiktigt. Efter
hand ser han att det är Beers med ett gevär i handen. Själv gömmer han sig
inuti ett granverk och har snart Beers på 25 meters avstånd och kan skjuta
honom. Men han förmår inte skjuta honom då denne inte är medveten om att Pepe
ligger gömd där i gömstället. Därför ropar han och Beers ställer ifrån sig
geväret. Pepito säger att han vill prata med Beers och lämnar sitt
gömställe. Men då passar Beers på och
drar sin revolver som han har under vänsterarmen och tänker skjuta Pepe. Fast
istället faller Beers till marken. Nan kommer och faller honom om halsen.
Pepe tror att det är hon som har skjutit och räddat hans liv. Men det är Coyote
som skjutit. Att säga att det inte är Pepito som skjutit kommer ingen att tro
på, menar Coyote. Det är bättre att inte säga något alls. Han ger dock Pepito
rådet att ge sig iväg – ensam eller tillsammans med Nan – så långt iväg från
Los Angeles som möjligt.
Kapitel 5: Bekännelsen
Pepito kommer tillbaka till lägret. Han berättar inte
mycket för Benito och hjälppojken Panchito. Han säger att han ska resa
österut i övermorgon. Panchito, som är budbärare i don Goyos tjänst, ska ta
sig till Los Angeles för att träffa don Goyo och skaffa nytt förråd till
lägret. Han ljuger ihop en historia hur Pepito sköt Beers så att don Goyo blir
nöjd och beger sig sedan till staden för att spendera de pengar han får av don
Goyo. Han stöter på Jorge Washington Hagarthy, som ger ut tidningen ”La
Sierra”. Snart står hela Panchitos berättelse i tidningen. Tidigt på morgonen
rider han på sin åsna med proviant lastad på andra åsnor. Han ska tillbaka till
lägret. Han blir då överfallen av fyra män som för honom till Rowan, Rose och
Meyer. De sju männen torterar honom och tvingar honom att avslöja var lägret
finns och där Pepito ska befinna. När Pepito full av oro går för att möta honom
hittar han honom väldigt illa åtgången. Han dör efter en kort stund. Då Pepito
bär den döde till sheriffen träffar han också Don Goyo som säger att Pepito
kommer att hämnas Panchitos död. Pepito pratar sedan också med don César och
berättar för honom att han inte skjutit någon. Han säger att han är för feg för
det och inte kan skjuta en människa. Fast alla andra - utom don César - tror
att han är kapabel till mord. Don César är den ende som förstår honom, tycker
Pepito.
Kapitel 6:
”La Sierra”
Pepito försöker få La Sierra att publicera att han inte har dödat de tre männen. Men han blir avvisad. Han har nu blivit många kaliforniers idol. Tidningen kan inte skriva det som han vill ha infört och det vore fel att skylla dödandet på Coyote. Pepito lämnar Los Angeles. Nan Linton väntar på honom nära Paso Robles men han rider ensam österut. Han har gett upp allt. När han lämnat tidningen tänker Jorge till och skriver en ny artikel i ”La Sierra”. Han ifrågasätter där att Pepito skulle ha skjutit de tre männen. Det kan faktiskt vara en annan eller andra som ligger bakom.
Kapitel 7:
En mycket tuff en
Rowan, Meyer och
Rose tillsammans med fyra män närmar sig stugan där Benito håller till.
Benito är god skytt och blir inspirerad av uppgiften. Vid midagstid dagen
efter kommer han till Los Angeles med fem lik. Endast Rown och Meyer har undkommit och tagit sig till
fots till Los Angeles.
Kapitel 8: Don Goyos oro
Under veckans mottagning
på San Antonio-ranchen är de flesta kända personer i staden samlade. Även
don Goyo kommer och tillkännager att han har haft fel. Pepito är en feg person.
Han ska själv ta över gudsonens roll. Han har utmanat Rowan och Meyer dagen
efter till duell på torget.
Kapitel 9: Utmaningen
Strax före 12 kommer Rowan och Meyer till torget
och sedan också don Goyo. Då tornuret slår tolv drar Rowan och Meyer sina
revolvrar men don Goyo är snabbare och skjuter dem båda. Hela torget är full
av åskådare som ser den gamle kämpen vinna.
Kapitel 10: Don Goyos irritation
Evelio och Timoteo
Lugones vaktar den bundne don Goyo som ligger på sin säng. En kopia av honom
kommer ridande åtföljd av uppskattande kommentarer från folk omkring. Coyote
har klätt ut sig till don Goyo och dödat de sista två mördarna som från början
ju var sex stycken. Fast nu återstår den verklige skyldige, nämligen Lewis
Mascarott.
Ytterligare bidrag
Nedanstående bidrag är en fri översättning från
spansk Wikipedia.
Amiral Edward Vernon
Edward Vernon ("Old
Grogg"), född 12 november 1684, död 30 oktober 1757, var brittisk sjöofficer.
Hans första stora aktioner inträffade i samband med spanska tronföljdskriget, där han deltog i striderna om Malaga (1704) och Barcelona (1705). År 1720 utsågs han till kommendör av Port Royal, stad i Jamaica.
I november 1739 vid krigsutbrottet mot
Spanien utsågs Vernon till befälhavare för alla
brittiska sjöstridskrafter i
Västindien. Hans första aktion i kriget var plundringen
och förstörelsen av Portobelo i Panama. Staden var dåligt försvarad
och låg i den indiska flottans rutt. Denna framgång
blev kraftigt överdriven av britterna, som firade med alla typer av
fester och hyllade Vernon, som blev
en nationell hjälte. Kung George II i Storbritannien
deltog själv i en middag som hölls till Vernons
ära 1740, då
den nuvarande brittiska nationalsången sjöngs första gången. Det är ”God Save the
King” som blir ”God Save the Queen” när England har drottning som regent. Till dessa festligheter skrevs och
framfördes också den patriotiska
sången ”Rule, Britannia!”
och två gator, en i London och en i
Dublin, döptes till Portobello Road.
Vernon
fick öknamnet "Old Grog" efter sin order 1740 att manskapets romransoner
skulle späs ut med vatten. Resten av Royal Navy följde snabbt efter och skulle
då ha kallat den nya drycken för "grog" efter Vernons smeknamn
"Old Grog".
År 1741
var Vernon befälhavare över den
kanske största flottan i historien före den
allierade landstigningen i Normandie 1944. Flottan skulle inta och förstöra den spanska hamnen i Cartagena de
Indias, den största hamnen i vicekonungadömet
Nya Granada. Redan innan staden intogs skickade den segervisse Vernon
ett brev till kungen där han skrev att det hade blivit seger, vilket skapade
en eufori ännu större än
den föregående år. Men tyvärr för honom,
blev anfallet mot staden det största och mest förödmjukande nederlaget i historien för den
kungliga marinen. Engelsmännen förlorade 50 fartyg och
11 000 man mot
en garnison på bara
6 båtar och 3 000 spanska försvarare. Dessa leddes av Spaniens
amiral Don Blas
de Lezo. Efter två misslyckade attacker mot Santiago de Cuba och
mot Panama, blev Vernon ersatt av Chaloner Ogle
och tvingades återvända till England 1742 för att
där förklara hur segern i Cartagena kunde blivit ett
stort nederlag. Detta orsakade så
stor skam för kung George II så att han förbjöd sina historiker att skriva om
slaget mot Cartagena.
Längs upp på sidan Till huvudsidan