Textruta: Coyote nr 100
Sierra Blanca
(Vita berget)
av José Mallorqui


Coyote nr 100.png

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:                                                                                                                                                                  

Sierra Blanca  (1949)

 

På svenska:                    

Ej översatt till svenska

 

Handling:

Det växer fram spän­ningar mellan boskaps­ägare och fårfar­mare i den Kalifor­niska marken i Sierra Blanca. Fårfar­marna under ledning av señor Burton börjar ta till mycket fula meto­der. Famil­jen Ribe­ros kän­ner sig hotad på allvar.

 

Omdöme: 7

 

Kom­mentar:

Boken är en typisk Coyo­te-bok med mark­stölder, fäl­lor, bedrä­gerier, gammal kär­lek, svart­sjuka och kamp mot mili­tären. Här dyker Djävu­len, dvs Jean Nepo­muceno Mari­ñas, och hans fru prin­sessan Irina upp igen. Första gången Djävu­len var med i en bok var i boken 23. El Dia­blo en Los Ange­les. Prinses­san Irina har varit med i bl a 18. Otra lucha, 19. El final de la lucha, 21. El secre­to de la dili­gencia och 49. Eran siete hom­bres malos. I en del av böcker­na med Irina har också Djävu­len varit med i.

 

Intres­santa fra­ser och tänke­ord:

Krigen tar aldrig helt slut.  (Las guerras nunca terminan del todo.)

Om du ständigt är i mina tankar kan du inte tillhö­ra det för­flutna.  (Si está continua­mente en mi pensa­miento no puede perte­necer al pasa­do. )

Boten är värre än sjuk­domen.  (El remedio es peor que la enferme­dad.)

För att fånga en fisk behövs en mask.  (Para pescar un pez hace falta un gusano.)

Den värsta san­ningen är den som endast är halv­sagd.  (La peor verdad es aquella que solo se cuenta a medias. )

 

Kapitel 1: Gil Ribero

Jorge Washing­ton Ha­garthy är färdig med sju kurser på Harvard och får beröm av rektorn då hans far och mor är på besök. Han vill åka till Kalifornien efter studier­na. Hans kamrat på skolan är Gil Ribero och Gil kom­mer från ranchen Sierra Blanca i Kali­fornien. Gil vill gå på militär­akademin West Point. På rektors­expedi­tionen träffar han kommen­dör Fara­day, hög militär i nordameri­kanska armén. Denne avrå­der honom från att välja den militä­ra banan efter­som hans bror har varit soldat på syd­sidan och famil­jen har mexi­kanskt och indi­anskt ursprung. Martha, Georges syster, blir intres­serad av Jorges unge kam­rat.

 

Kapitel 2: George Washing­ton Hagarthys tan­kar

Gil bjuds på middag hos Hagarthys och kän­ner sig tvungen att gå trots besvi­kelsen efter samtalet angå­ende West Point. Han berättar om intervjun med Fara­day. Hagar­thy menar att Gil ändå inte skulle ha gillat att bli mili­tär. Jorge berättar att han vill bli förfat­tare. Gil och Jorge kommer överens om att åka till Kalifor­nien och systern Matha ska följa med. Jorge ska skriva en sann bok om bandi­ten Joaquin Mur­rieta. Då Martha har gått och lagt sig kommer pappa Hagarthy in i hen­nes rum och sätter sig på säng­kanten. De har en mysig prat­stund. Pappan tycker att de ska bo hos Echagües, som han träffat tidi­gare när han var ung. Han ska skriva ett introduktions­brev till don César de Echa­güe. Gil har lite indian­blod i sina ådror och han skojar med dot­tern och säger att han inte har något emot att få ”indian­barn” som barn­barn.

 

Kapitel 3: Echa­gües gäst­frihet

Martha och Jorge Hagarthy tas emot av don César och Lupe och deras barn presen­teras för gästerna. De börjar prata om Ribe­ros och deras problem i bergen på ranchen. Det finns stor risk för att ett boskaps­krig mellan Riberos och fårfar­marna kom­mer att bryta ut. Don César menar att Ribe­ros alltid har valt fel sida och därför för det mesta har fått problem. Don César tror inte att Coy­ote kommer att ta ställning i en kom­mande strid mellan boskaps­uppfödare och fårupp­födare. Tidigare har det funnits mycket får i Kalifornien. Pedro Bienven­ido kommer in och med­delar att Yesares vill prata med don César. När denne och Pedro har lämnat säll­skapet blir det samtal om Pedros förmåga att läsa tankar, vilket Guada­lupe har svårt för.

 

Kapitel 4: Med­delandet från Yesa­res

Yesares berättar att Juan Nepo­muceno Mariñas, “Djävu­len”, har tagit in på hotel­let under namnet Lorenzo Cifuen­tes. Don César lånar Yesares Coyote-kläder och pratar med Mariñas när denne kommer tillbaka till sitt rum. ”Djävulen” har kommit till Los Angeles, efter­sänd av Ribe­ros, som sagt sig ha behov av hans tjänster inför det kom­mande boskaps­kriget. Coyote säger till honom att han inte borde visa sig i Los Ange­les. En döds­dom vilar ju över hans huvud. Don César äter i hotel­lets restaurang och träffar då den nye kommen­danten, Fara­day, bank­mannen Emigh och Georges Burton från Chi­cago. Fara­day är på jakt efter ”Djävulen”. Han har hört att denne synts i staden. Cifuen­tes namn nämns. Denne skulle kunna vara ”Djävulen”, men Yesares säger att Cifuentes har tagit dili­gensen till San Fran­sisco. Gregory Paz, don Goyos son, kommer instör­tande och frågar också efter ”Djävulen”. Han måste döda ”Djävulen”, säger han. Det förvän­tar sig hans far av honom. Han blir lättad när han får höra att ”Djävulen” inte är där.

 

Kapitel 5: Ranchen Sierra Blanca

Nasta Ribe­ro, Gils äldre bror, befin­ner sig på ranchen Sierra Blanca och får besked om att Fara­day, kommen­danten på garni­sonen, har anlänt för att träffa honom. Gil är också där och Faraday hälsar på honom. Senast träffades de på rektors­expeditionen på Harvard. Nasta Ribero berättar vad som hänt de ranch­ägare som nappat på de offer­ter de fått. När de skulle hämta ut pengar­na på banken blev de rånade av banditer. De hotades till livet om de berät­tade för sherif­fen. Guiller­mo More­no trodde inte på hoten och tänkte berät­ta för sherif­fen, men blev skjuten till döds av ett skott genom föns­tret då han väntade i dennes vänt­rum. Fara­day tror inte på detta utan kräver bevis på att det är sant. Han varnar Riberos. Fara­day ser de moder­na gevären som har anlänt och finns i lådor på gol­vet. Då Fara­day lämnar ranchen möter han sju ryttare klädda som texas­bor. De skjuter på honom. Han blir inte träffad men en av dem tappar ett Mar­lin-gevär. När Fara­day tar upp geväret efter att de ridit iväg, blir han hotad av ännu en ryttare. Denne tar Marlin-geväret och Fara­day fortsät­ter mot Los Ange­les. När han kommer till fort Moore träffar han på Mateos uppbåd.

 

Kapitel 6: Banköver­fallet

Emighs bank rånas på efter­middagen under siestan. Rånet som är nog­grant utfört efter en plan som följts till punkt och pricka ger upp emot två miljoner dollar i byte. Någon tycker att en av de maske­rade rånar­na är Mari­ñas. Kassö­ren skjuts ihjäl under rånet. Guldet och sedlarna lastas om och rånarna beger sig mot bergen. När de kommer till utkanten av Sierra Blanca byter de till utvilade hästar och har då också Mariñas med sig bunden och med mun­kavle. Man lossnar på repen och ger tillbaka hans revolv­rar till honom efter att ha tömt magasi­nen på skott. Dessa kastar man i buskar­na. Då Mariñas blir ensam samlar han ihop skotten igen och laddar revolv­rarna. Sedan beger han sig mot ranchen ledandes den uttröt­tade hästen. Han minns då att hans fru, Irina, varnade honom för att bege sig till Los Ange­les. Hon varnade honom för att han skulle kunna bli utnytt­jad som ”lockbete” i stri­den. Under tiden anlän­der Fara­day och Mateos till ranchen från andra hål­let för att leta efter Mariñas. De blir stop­pade av Nasta och Gil Riberos och deras män. Men Nasta förstår att Riberos måste ge upp nu. Alla deras pengar till löner åt männen från Texas är borta då banken har blivit rånad. Då Mariñas möter Fara­day och Mateos märker han att hans revolv­rar inte funge­rar. Slagstiften har filats ner. Fast att Mariñas drar snab­bast förlorar han revolver­striden. Han träffas av ett skott i brös­tet och förlo­­rar medve­tandet.

 

Kapitel 7: ”La Sierra“

Jorge har köpt en tidning och ska ge ut det första numret av sin tidning som han gett namnet ”La Sierra”. Han träffar don César på konto­ret tillsam­mans med systern Martha. Han tänker skriva om saker och ting och berät­ta san­ningen. I första numret skriver han att det nog är andra än Mariñas som ligger bakom bank­rånet. Den anklagade Mariñas har förts till sjuk­stugan på fort Moor. Don César fram­håller hur farligt det är att ge ut en tid­ning med ett inne­håll som Jorge tänker göra. Det blir en rejäl samman­stötning med Martha, som säger att hon hatar don César och aldrig skulle ha kun­nat gifta sig med en så feg och ego­centrisk person som han. Utanför tidnings­kontoret väntar Yesares för att berätta att nu också Mari­ñas fru Irina kom­mit till hotel­let. Hon vill prata med don César eller Coy­ote.

 

Kapitel 8: Prinses­san Irina

Don César pratar med Irina på hennes hotell­rum. Hon säger sig veta att don César och Coyote är sam­ma person men att hemlig­heten är väl bevarad hos henne. Don César försö­ker inte säga emot henne. Hon säger sig inte komma för att vädja om hjälp åt sin make utan för att säga farv­äl. Hon tänker lämna Kali­fornien och resa till Väst­indien och sedan kanske till Spanien. Hon är fortfa­rande förälskad i don César / Coyote men förstår det omöj­liga i den histo­rien. Hon hop­pas att Coyote kan rädda Djävu­len, Mariñas, ännu en gång men att han annars får skylla sig själv. Hon har försökt varna honom men det har haft motsatt verkan. Don César känner skuld och mår inget vidare när han beger sig tillbaka till ranchen. Det blir inte bättre när hans vagn möter en annan vagn som Yesares fru Serena åker i. Serena ropar att hon hatar don César och att hon aldrig mer vill prata med honom. Han förstår ingen­ting och har fått ytter­ligare ett bekym­mer ovanpå allt annat.

 

Kapitel 9: Coy­ote handlar

Guada­lupe hade fått besök av Serena, Yesares fru, som hade gått in i den hemli­ga gången och till en del hört sam­talet mellan don César och Irina. Nu är hon ledsen och gråter när don César kommer hem. Han försö­ker lugna henne men ger upp efter ett tag och går in på sitt kontor. Sonen César hör Guada­lupe gråta, försö­ker även han trösta henne och bestäm­mer sig slutligen för att rida till Los Ange­les och prata med Irina. Han möter först Sere­na, vilken drabbar samman med sin man angå­ende att hon använt den hemliga gången och sedan begett sig iväg till Guada­lupe för att skvall­ra. Yesares är förskräckt. Då César kommer in på Irinas rum står Coyote bakom henne. Han har precis anlänt genom den hem­liga gången. Irina säger att hon ska åka. Hon är redan res­klädd. Coyote säger åt César att rida tillbaka till ranchen och berätta för Lupe att Irina står i begrepp att resa. César säger också som Coyote att han inte kommer hem den när­maste tiden. Efter samtalet med sonen ger Coyote order till Yesares att som Coyote ge ett erbjudande till Faraday. Själv ska han göra ett besök och sedan rida upp i bergen.

 

Kapitel 10: Coyotes planer

Yesares besö­ker Fara­day maske­rad till Coyote. Det går inget vidare. Han måste slå Faraday medvets­lös för att kunna ge sig iväg. Ändå miss­lyckas det. Emigh får besök av översten som vill ställa fler frågor angåen­de rånet. Han misstän­ker Emigh. Snart blir bägge hotade av Burton, som är ledare för bank­rånet med Emigh som medbrotts­ling. Burton skjuter Emigh och tänker kasta skulden på Coyote.

När Burton ska ta en promenad med Faraday och skjuta även honom kom­mer Coyote och förhindrar det. Under eld­striden blir Burton dödad. Emigh ligger bakom både bank­rånet och uppkö­pet av mark. Han har tänkt bli riktigt rik genom att sälja ull. Han har sett till att säljarna har rånats på sina pengar. Nu är dock både Emigh och Burton döda. Fara­day pratar med Coyote. Innan Burton dog hann han berätta för Fara­day att Yesares varit utklädd till Coyote. Men Coyote säger att Yesa­res bara är en med­hjälpare och Fara­day lovar att glömma det hela om Coy­ote hjälper honom att åter­skaffa rånbytet.

 

Kapitel 11: De fred­lösa och Mariñas galen­skap

Det blir samman­drabbning i bergen mellan tjuvarna och ar­mén. Gil kämpar tillsam­mans med Coyote och Fara­day på arméns sida. Guldet forslas tillbaka till Los Ange­les. För att rädda Mariñas påstår Fara­day att det inte är den riktige Mariñas, Djävu­len, som har suttit ankla­gad för rånet och nu åter­hämtat sig efter skott­skadan. För övrigt är ju den man som en gång ocku­perade Los Angeles död. Först don Goyo och sedan don César och Guada­lupe förkla­rar att den tokige man som påstår sig vara Mari­ñas visser­ligen är lik honom men att det inte är han! Don César säger till Guada­lupe att han nu ändå räddar Mariñas, vilket hon inte trodde han skulle göra, nu när han och Irina inte längre är ett par.

 

Ytterligare bidrag

 

Nedanstå­ende bidrag är en fri över­sättning från Muños blogg, där materialet är hämtat från Wikipedia

 

Winchester och Marlin-gevär

Winchester-gevär

Namnet ”Winchester-gevär” blev på grund av dess omfat­tande spridning syno­nymt med ett "repete­rande gevär” med hävstångs­mekanism tillverkat under andra halvan av arton­hundra­talet. ”Winchestern” tillät skyt­ten att skjuta flera skott efter varandra utan att gevä­ret laddades om. Nästa skott fördes i posi­tion med hjälp av en hävarm. Winchestern bygg­des första gången 1886 genom initia­tiv av Oliver Winchester, vd för Winchester Repeating Arms Company, och baserades på en förbättrad version av en kopia av Henry-gevä­ret, som paten­terades i oktober 1860 och tillverkades i ett annat av Oliver Winchesters före­tag. Oftast menas speci­fikt Winchester-gevären Win­chester Model 1873 eller Win­chestor Model 1894.

 

Win­chestern blev känd i USA som "vapnet med vilken västern vanns", speciellt för att vapnet återkom­mande ses i vilda väster-filmer, som t ex med John Wayne från 1930- och 1940-talen. Detta rykte är inte helt korrekt, efter­som den första erövringen av Väst gjordes med andra model­ler av snabba eldgevär. Men Win­chestern fick symbo­lisera den tekniska klyftan mellan eröv­rarna och de indianska kri­gare som kämpade för själv­ständighet under sista fasen av indian­krigen. I detta avseende är det viktigt att veta att den konflikt där repetergevär fick sitt genom­brott, det ameri­kanska inbördes­kriget (1861-1865), utspann sig före marknads­föringen av Win­chestern.

 

Win­chester Model 1866: Denna modell blev känd för sin robusta konstruk­tion och spak­mekanism som gjorde det möjligt för skytten att skjuta flera skott utan förnyad laddning. Därav uttrycket "uppre­pande gevär".

 

Win­chester Model 1873: En av de mest framgångs­rika och definitivt en av de mest berömda Winchester-gevären var Win­chester Model 1873. Genom att använda samma ammu­nition i både revolvrar och gevär tilläts skytten att bära två vapen och endast en ammu­nitionstyp.

 

Win­chester Model 1876: Även kallad Model Cen­tenario var tyngre än modell 1866 eller modell 1873 och var det första geväret som använde kraft­fullare patroner till skillnad från de som användes i pistoler. Man släppte modell 1876 då hundra­årsjubileet av Förenta staterna skulle firas och model­len fick snabbt ryckte om sig som ett hållbart och kraft­fullt repeter­gevär.

 

Win­chester Model 1886: Denna modell fortsatte trenden med hjälp av patroner med stor kali­ber, som hade en ny och mycket kraft­fullare verkan än hos modell 1876. Geväret konstru­erades av John Moses Brow­ning, som hade ett långt och givande samar­bete med före­taget Winchester från 1880-talet fram till början av nitton­hundra­talet.

 

Win­chester Model 1892: Win­chester återvände till sina rötter med modell 1892, som liksom de första repeter­gevären med hävstångs­mekanism hade patroner som även kunde användas för kor­tare revolvrar och produ­cerade lägre tryck. Emeller­tid hade Win­chester Model 1892 mycket större räck­vidd och verkan jämfört med modell 1886 och var klart över­lägsen Henry-gevä­ren från 1860-talet och 1870-talet.

 

Win­chester Model 1894: Win­chester Model 1894 av John Moses Brow­ning är kanske den mest kända av Win­chesters repeter­gevär. Den är avsedd för laddning med en rökfri krut­patron. Win­chester var det första före­taget som tillver­kade ett civilt gevär som använde rökfri krut­patron. Även om det till en början var för dyrt för de flesta skyttar blev modell 1894 en av de bäst säljande gevä­ren genom tiderna. Winchester-model­len slutade tillverkas 2006 men säljs fortfa­rande och är det första geväret som sålt över en miljon enheter och är på väg att sälja mer än sju mil­joner idag.

 

winchestor 1894.jpg

Winchestor Model 1894

 

Marlon-gevär

År 1881 produ­cerade Marlin sitt första repeter­gevär med hävstångs­mekanism. Det var Marlin Model 1881, som var avsedd för kraft­fulla jakt­patroner.

Den följdes av Marlin Model 1888, som kastade tom­hylsorna uppåt liksom modell 1881 men hade fått flera förbätt­ringar. Till den använ­des WCF-patroner som ursprung­ligen utvecklats för Winchester­gevär.

Marlin Model 1889 som följde året efter hade utkastnings­mekanismen stängd uppåt och kas­tade ut tomhylsorna åt höger. Modellen laddades med samma patroner som modell 1888. Förbätt­ringar i utform­ningen av modell 1889 inklu­derade en avtryckare i ett stycke och ett slagstift i två delar för att för­hindra eldgivning om inte säkerhets­spaken var helt stängd eller om bult­klacken helt saknades. Det gjorde den i nästa modell, Marlin Model 1894. Dessutom ellimi­nerades säkerhets­spaken i modell 1894 och ersattes med en klack på spaken.

Marlin Model 1894 var det nya repeter­geväret med hävstångs­mekanism. Detta förbätt­rade gevär lämnade fabri­ken första gången 1894. Bolaget som tillver­kade Marlin-gevären var Marlin Firearm Company i North Haven i Connec­ticut. Modell 1894 intro­ducerades med 24 tums pipa och kunde laddas med olika slags ammu­nition. Geväret såldes i mer än en miljon exem­plar.

 

marlin 1894.png

Marlin Model 1894

 

Winchestor vs Marlin

 

En av nack­delarna med Win­chestor Model 1894 jämfört med Marlin Model 1894 är att geväret matar ut avfyrade patron­hylsor från toppen av geväret till skillnad från Marlin, som matar ut hyl­sorna sid­ledes och har sluten topp. Anled­ningen till detta kan anses vara en nack­del eftersom det omöjlig­gör montering av ett kikar­sikte ovanför pipan och monte­ring istället måste ske under eller vid sidan om pi­pan. Men en del använ­dare föredrar att inte mon­tera kikarsikten över huvud taget på ett gevär som är avsett för mål på högst 180 meter. Att inte använda kikar­sikte gör också att vap­nets vikt minskas vilket kan göra att skytten kan sikta snabbare på korta avstånd och på rörliga mål.

 

Win­chester löste proble­met med utkast uppåt genom att ändra vin­keln på utkastet på gevär som tillver­kades i början av 1980, vilket gjorde att utkastet fick en vinkel mellan den ursprungliga och vinkeln hos Marlin. Denna föränd­ring i utstötnings vinkel gjorde det möjligt att montera ett kikar­sikte på geväret. Men flera skyttar såg detta som början till ruinen för vap­net.

 

Längs upp på sidan          Till huvudsidan