Textruta: Coyote nr 94
La traición del Coyote
(Coyotes svek)
av José Mallorqui


Coyote nr 94.jpg

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:                                                                                                                                                                  

La traición del Coyote  (1949)

 

På svenska:                    

Ej översatt till svenska

 

Handling:

Don César ham­nar i en fälla i San Cosme som gör att han ska verka skyl­dig till att ha dödat en män­niska. Coyote tvingas ingri­pa för att skapa rätt­visa.

 

Omdöme: 6

 

Kom­mentar:

Det under­liga i den här boken kommer på slutet. Man blir förbryl­lad över Coyotes uppfö­rande men får vänta till nästa bok i seri­en för att förstå det som hän­der.

 

Intres­santa fra­ser och tänke­ord:

Männi­skans liv är ständigt en kamp.  (La vida del hombre es lucha continua.)

När du inte kan tala väl om är det bättre att vara tyst.  (Cuando no se puede hablar bien ej mejor callar.)

Att vara tyst är inte att glöm­ma.  (Callar no es olvidar.)

Våra ögon ger oss möjlig­het att se många saker men ibland krävs det att vi håller våra ögon stäng­da.  (Las claridad nos deja ver muchas cosas pero a veces nos obliga a man­tener los ojos cera­dos.)

Den som tjäl från en tjuv får hundra års förlå­telse.  (Quien roba a un ladrón tiene cien años de perdón.)

Visheten kommer ur erfa­renheten.  (La prudencia nace de la experi­encia.)

 

Kapitel 1: En gammal bekant och en polis från Boston

I San Cosme möter don César en gam­mal bekant, Camilo Ponce. Han hälsar på honom då de möts och säger åt sin son att åka till Monter­rey och träffa Lupe, medan han själv tar sig en prat­stund med Ponce innan han också åker till Monter­rey. När han följer efter Ponce träffar han Frank Tilford, en San Fran­cisco-polis som ursprung­ligen kommer från Boston. Denne har för­följt Ponce efter att denne har blivit fri­släppt från ett sju­årigt fängelse­straff i San Quen­tin. Polisen är på jakt efter de pengar, 100 tusen dollar, som Ponche tros har gömt undan och som han suttit i fängelse för att ha stu­lit. Guldet som tillhörde tre män, Larkin, Nash och Frost, för­des med dili­gens och dili­gensen blev anfallen. Rånet miss­lyckades, någon passagerare och en av rånarna dog, men när lådan med guldet under­söktes fanns där bara stenar och bly. Ponche miss­tänktes för att ha bytt ut guldet och fick sju års fängelse. Idag ger Ponche intryck av att vara sjuk men sam­tidigt har han en ung­domlig och road glimt i ögonen. När han ser polisen säger han till denne och don César att han vill prata med dem. Inne på en taverna berättar han, att han under fängelse­tiden fått besök av flera män som velat ha reda på var han gömt pengar­na. Han har då givit dem falska kartor till de gömda pengarna mot att hans dotter i Monter­rey fått 10 tusen dollar av var och en av dem. Ingen har sedan kommit och velat ha tillbaka pengar­na. Camilo Ponce tänker nu bege sig till dottern med dili­gensen och Tilford och don César bestäm­mer sig för att åka med honom.

 

Kapitel 2: Tre farliga män

Tre män från ranchen ”Tre gamar” för bort Camilo Ponche från krogen men lämnar kvar don César där. De låser fast Frank Tilford med hand­bojor i diligens­dörren som ett ”skämt” och skickar honom i dili­gensen till Monter­rey.

 

Kapitel 3: Invitation

Don César bestäm­mer sig för att ta in på det rum som Timoteo Verman, taver­nans ägare, erbjuder istället för att välja ett hotell då han blivit bekant med honom. Sedan träffar han kommissarien i San Cosme, en fet man som verkar jovialisk men inte riktigt kan dölja den hårdhet som finns under ytan. Kommisarien hyr en gammal vagn och han och don César åker iväg till ett möte. Don César får ögonen förbund­na för att han inte ska förstå vart han förs men det är ändå uppenbart för honom att han förs till ranchen ”Tre gamar”. Han leds in i en stor sal med ett fyrtiotal huvförsedda karlar, får också han en huva över huvudet och så kommer åklagaren in i salen. Det ska bli rättegång.

 

Kapitel 4: Domen

Don César misstän­ker att ”rätte­gången” hålls hos Leo Larkin, ägaren till ”Tre gamar”. Den svartklädde ”åklagaren”, som troligt­vis också är Larkin, ger Ponce tillfälle att försva­ra sig men denne förklarar sig oskyl­dig till att ha bytt ut guldet. Men för att vinna tid säger han senare, att han ska föra sina kidnap­pare till guldet. Don César och alla andra som betalat pengar till Ponce dotter för den värde­lösa kartan måste skriva under en hand­ling där de frånsäger sig alla anspråk på ersätt­ning och får sedan en del av sina sat­sade pengar. När de senare lämnar salen tar kidnap­parna tillbaka pengarna och även don César måste lämna ifrån sig de fem tusen dollar han fått efter att ha skrivit under hand­lingen. Alla förs tillbaka till de platser där de ”kidnappa­des” och don César får åka tillbaka i vagnen med den tjocke kommissa­rien och blir avsläppt utanför San Cosmo.

 

Kapitel 5: Myror

När don César kommer tillbaka till taver­nan får han reda på av Verman, krog­ägaren, att han inte får bo där för sheriffen och hans gäng. När han går upp på rummet för att hämta sin gömda Coyote­kostym och sina vapen upptäcker han en revolver av kaliber 32 med två avlos­sade skott gömd i madras­sen. Han förstår att det är en fälla som kan bli ödes­diger för honom. För att förhind­ra att fällan slår igen, klär han sig till Coyote och simulerar att don César lämnat rummet genom fönstret. När han sedan ska ta trappan ner som Coyote stöter han på kommissa­rien och två revolver­män från Texas och det blir skott­lossning. Denna slutar med att kommissarien såras i öronsnibben och revolvermännen blir skjutna. Coyote beger sig på en lånad häst till Monter­rey. På vägen dit påträffar han liket efter Camilo Ponche full av myror, skjuten med en revol­ver av kaliber 32, och med en näsduk vid liket med César de Echagües initi­aler. Han förstår att man försöker få det att se ut som om don César är skyldig till mordet.

 

Kapitel 6: Scha­kaler

Kommis­sarien berättar för Seth Farrell och dennes pistol­män vad som hänt. Seth Farrell är en av Larkins kompanjo­ner. De ska diskutera sina fortsatta planer och säger till Verman att lämna dem ensam­ma. Diskussionen leder fram till att de tänker fullfölja sina planer trots Coyotes intervention. Verman, som gått ut, pratar med kinesen Charlie Ming, ägaren till kines­restaurangen i San Cosme och som tidigare hjälpt Coyote att få tag på häst och vagn. Då Camilo Ponces lik förts till taver­nan upptäcker man att näsduken med don Césars initi­aler är borta. Kommissar­ien går till telegraf­stationen för att skicka ett telegram till Ponces dotter om att hennes pappa är död. Då telegram­met skickats blir den unge telegra­fisten skjuten av Seth Farrell, som lägger beslag på original­texten till telegram­met. Utanför telegrafi­stationen ser Charlie Ming vad som händer.

 

Kapitel 7: Möte på ”Tre gamar”

Nash, Frost och Farrell samlas för att diskutera de slutliga detal­jerna i sin plan. Farrell vill ha mer pengar för sin delak­tighet, vilket de andra inte gillar. De kommer fram till att de ska försöka locka Adkins, kommis­sarien, att döda Farrell.

 

Kapitel 8: Handslaget

Adkins beger sig iväg för att söka efter Farrell. Han tänker skjuta honom genom att lura honom att skaka hand med honom och då skjuta honom med en revolver i byx­fickan genom tyget. Men Farrell som bara träffas ytligt lyckas skjuta kommissa­rien. Farrell fängslas men vill ha en sista måltid från Charlie Mings restau­rang. När Ming kommer, berättar Farrell var han kan hitta bevis mot Nash och Frost.

 

Kapitel 9: Coyotes svek

Farrell försöker försvara sig i cellen med ett järnrör från sängen, men efter att ha svimmat lyckas lyncharna dra ut honom ur cellen och ut utanför fängelset. När de ska hänga honom kommer Coyote ridandes och räddar honom från den förbluf­fade lynch­massan. Dagen efter fylls tidningar­na av upphetsade rubri­ker. ”Coyote räddar ökänd bandit! Det är verk­ligen dags nu att göra slut på denne Coyote, som inte är mer än en bandit, han också!”

 

 

Ytterligare bidrag

 

Nedanstå­ende är en fri över­sättning från Muños blogg, där materialet är hämtat från två sajter: http://www.blogoklahoma.us/place.aspx?id=372 och

http://www.wildcatterranch.com/history-marlow-bros-incident.html.

 

I boken försö­ker Seth Farrell undvika lynchning av en pöbel genom att försvara sig inne i cellen med en järn­stång. De männi­skor som ville lyncha honom var beväp­nade men kunde inte skjuta en män­niska genom gallret trots att de kunde tänka sig att hänga honom utan rätte­gång.

 

Många fångar riskerade lynch­ning under den här tiden i västerns histo­ria. Det gällde för en fånge att komma undan lynchar­na. Nedan följer berättel­sen om bröderna Marlow och vad som hände dem.

 

Bröderna Marlow

 

Histo­rien om bröder­na Marlow är kompli­cerad och alla detal­jer är inte fullt kända. Den utspe­lade sig runt Graham i Texas mellan 1888 och 1891. Filmen "The Sons of Katie Elder" med John Wayne är baserad på händel­serna.

 

marboys.jpgBröderna Marlow, George, Charles, Alfred, Lewel­leyn och Boone flyt­tade från västra Okla­homa till Fort Sill på grund av den hårda vintern som råd­de. Bilden till vänster visar brö­derna 1880 innan de begav sig till Fort Sill, Indian Territory. Från vänster: George, Boone, Alfred, Lewellyn och Charles.

 

1888 anklaga­des de fem bröder­na av en indian för att ha stulit en häst, en ankla­gelse som sedan visa­de sig vara falsk. Snart växte ankla­gelsen mer och mer och en efter­lysning utgick från myndig­heterna. Fyra av bröderna, Charles, Alfred, Boone och Lewellyn, greps och fördes till den federala domsto­len i Graham för rätte­gång. Då den femte brodern, George Mar­low, blev under­rättad om gripan­det, begav han sig till Graham med sin familj för att hjälpa sina bröder men blev snart också han gripen och satt bakom gal­ler. Boone lycka­des fly och döda­de under flykten sheriff D. Wallac, som förfölj­de ho­nom.

 

De fyra kvarva­rande brö­derna lycka­des fly från fängel­set men greps snart på nytt. Den 19 janu­ari 1889 försökte en mobb hämta ut dem ur fängel­set för att lyncha dem men miss­lyckades. Kanske lyckades de för­hindra lynchningen på samma sätt som i boken. Myn­dighe­terna beslöt att föra fångarna till Dal­las via Weather­ford. De fördes iväg i nattens mörker av she­riffen och flera vakter. Grup­pen blev över­fallen av lynch­mobben och en eldstrid bröt ut. Alfreds ena vrist var bun­den till Charleys och på samma sätt var Lewelleyn bun­den till George. Alfred och Lewel­leyn döda­des i eld­striden och Charley och George blev sårade. De två marlows2.jpgsom fort­farande levde, Charley och George, lycka­des få tag på en penn­kniv och skar av de avlid­nas fötter vid ankeln. De lyckades fly och då de läm­nade platsen låg tretton döda eller såra­de längs vägen, berät­tar ett ögon­vittne.

 

Boone, som ju hade flytt, mörda­des i Okla­homa-terri­toriet och begrav­des tillsam­mans med brö­derna Alfred och Lewel­leyn på Finis kyrko­gård i Texas. George och Charley över­levde över­fallet och blev så småning­om framstå­ende medbor­gare i det sam­hälle de flydde till och tjänst­gjorde där som po­liser.

 

År 1891 avkun­nades en fäl­lande dom mot dem som del­tog i bak­hållet och doma­ren utta­lade då följan­de ord: "Två avväp­nade och bundna fångar har modigt lyckats göra sig fria och kom­ma undan en blod­törstig mobb. Det lycka­des kämpa sig fria och kunde und­vika att dö­das och förtjä­nar att bli ihåg­komna för all framtid. "

 

Längs upp på sidan          Till huvudsidan