Textruta: Coyote nr 43
Una sombra en Capistrano
(En skugga i Capistrano)
av José Mallorqui


Coyote nr 43.jpg

Huvudsidan   Nästa bok   Föregående bok

 

På spanska:

En sombra en Capistrano (1946)

 

På svenska:                    

Ej utgiven på svenska

 

Handling:

På missions­stationen San Juan de Capi­strano finns ett kvinn­ligt spöke, som fader Jacinto kän­ner till. Det är en avlägsen kusin till César de Echa­güe, Amalia Diaz de Echagüe, som en gång inte förlät sin far och sina bröder att de döda­de den indian­ske fadern till hennes barn. Därför kunde hon inte få för­låtelse för sina synder utan vand­rar osalig om­kring. Då med­lemmar­na i familjen Diaz de Echagüe kommer tillbaka till Kali­for­nien många år senare sker mys­tiska döds­fall som till­skrivs spöket. Don César intres­serar sig för mys­teriet och för­söker få rät­sida på det.

 

Omdöme: 6

 

Kom­mentar:

Oftast hand­lar Coyote-böcker­na om guld, mark och boskap men här är temat ett an­nat. Det är en mys­tisk his­toria med brott och para­normala in­slag. Som läsare tackar man för tema­bytet och kan nju­ta av en spän­nande läs­ning. Dock är his­torien allt­för otrolig för min smak och de para­normala insla­gen stör mig, så att bety­get dras ner.

Historien tilldrar sig efter bok nr 5: La sombra del Coyote, då Coyote åter­vänder till Capi­strano efter utförd hämnd i Espe­ranza. Boken börjar i nutid med en fest på San An­tonio-ranchen då man pra­tar om spö­ken.

 

Intres­­­­santa fra­­ser och tänke­­­­­­ord:

Histo­rien är något som bara de föraktar som inte har någon egen.  (La Histo­ria es algo que solo despre­cian aquellos que no la tienen.)

Utfö­randet av varje besvär­lig upp­gift är en merit i sig själv.  (En la rea­lización de toda tarea pen­osa está el mé­rito mejor.)

Den som inte för­låter kan inte själv hoppas på att bli för­låten.  (Quien no per­dona no puede aspirar a ser per­donado.)

Optimisten är en pessi­mist som anstränger sig för att inte likna en pessi­mist.  (El opti­mista es un pesimista que lucha por no parecerlo.)

Strut­sen, som sticker huvudet i sanden, tror att faran då för­svinner.  (El aves­truz que, escondi­endo la cabeza, piensa el peli­gro desa­parese.)

Den är inte mäktig som inte är herre över sina pas­sioner.  (No es poderoso quien no es dueño de sus pasiones.)

Ibland är skuggan min­dre än det träd som kastar den.  (A veces la sombra es más pequeña que el árbol que el proyecta.)

Till och med clow­nen blir allvarlig i vissa stun­der.  (Hasta el payaso se vuelve grave en deter­minadas ocasiones.)

 

Kapitel 1: Ladyn i Capi­strano

Vid en fest på San Anto­nio-ranchen nämns ett spöke på missions­statio­nen San Juan de Capi­strano. César be­rättar om det påståd­da spöket som är en avlägsen ”kusin” till honom, Ama­lia Díaz de Echa­güe. Echa­gües och Díaz Echagüe var kusiner och det ger ett visst släkt­skap mel­lan César och Ama­lia. Don Bér­nabe Díaz de Echagüe hade tre barn, två söner och en dotter, Amalia. Amalia föräl­skade sig i Luis Ray, en Mojave­indian som arbe­tade på missions­sta­tionen och som an­ställ­des av don Bérna­be, Amalias pappa. Amalia och Luis Ray hade en rela­tion och Amalia blev gra­vid. De två ville gifta sig men Amalia måste ha till­stånd av sin far. Men fadern och brö­derna dödade Luis Ray. Amalia förlät aldrig sin familj, träf­fade dem aldrig mer och bosatte sig på missions­sta­tionen. Hon dog när sonen Luis Díaz var elva år. Sedan dess sägs det att Amalia har gått igen och hem­sökt missions­stationen.

 

Kapitel 2: Nya blom­mor i det gamla korset

Coyote kommer till Capi­strano efter även­tyret i Espe­ranza och ser en vit och svart­klädd kvinna framför Amalia Díaz de Echagües grav på kyrko­gården. Då han pratar med fader Jacin­to om det, bekräftar denne att Amalia verk­ligen spökar på missions­stationen.

 

Kapitel 3: Alejos drömmar

Barnardo, en av don Bérnabes två söner, som var med om mor­det, har fyra brors­barn, Arsenio, Alejo, Emilio och Veró­nica. De pratar om en dröm som Alejo haft några nätter på rad och som han är rädd för är ett dåligt omen. César kommer och hälsas välkommen till ranchen. Han får be­vittna ett gräl mellan Barnardo och Verónica, som stöder Amalia och hennes son, Luis, som fort­farande bor i Amalias hus på missions­stationen.

 

Kapitel 4: Mestisen

César beger sig till­sammans med Alejo och Verónica till Luis hus. Under vägen dit be­rättar Verónica att hon varje dag före­sätter sig att inte gå till kyrko­gården med blom­mor till graven men liksom tvingas att göra det ändå. De hälsas välkom­na av Luis som sitter i rullstol sedan lång tid till­baka och har indian­ska släktingar boende hos sig.

 

Kapitel 5: Skuggan i Capi­strano

Alejo, César och Verónica pratar med Luis, sittande i sin rull­stol. Han har mys­tiska krafter och kan exempel­vis upp­repa det som sagts tidigare av Verónica, Alejo och César på väg till ranchen. Luis visar ett por­trätt i olja av sin mor, målat av Cerezos, som ser mycket levande ut. Han talar om sin mor precis som om att hon fort­farande lever. Verónica tycker sig se Amalias spöke vid por­trättet.

 

 

Kapitel 6: Pedro Tejada

Fader Jacinto har ett sam­tal med Verónicas pojk­vän Pedro Tejada. Munken kan inte berätta för César det han vet eftersom han fått höra det under bikt. Han vill dock att Coyote ska agera. Då César rider tillbaka till Díaz Echa­gües ranch funde­rar han på vad han ska göra. Han bestäm­mer sig för att inte hämta dit brö­derna Lugones, som han först tänkt, men få Pedro Tejada att hjälpa Coyote istället.

 

Kapitel 7: Pedro Tejada och Coyote

Pedro Tejada träffar Coyote, som ger honom instruk­tioner om hur han ska kunna hjälpa sin flick­vän. På Díaz Echagües ranch beter sig Verónica under­ligt efter att ha disku­terat porträttet av Amalia hos Luis.

 

Kapitel 8: En hand och en dolk

César stoppar in några filtar under täcket i sin säng för att ge sken av att han ligger där. Gömd i ett hörn av rum­met ser han hur Veró­nica kommer in i rummet i mör­kret och sticker en dolk upp­repade gånger i det som ser ut att vara hans kropp. Coy­ote upp­täcker att Pedro Tejada har dö­dats med en dolk. Han lyckas und­vika en attack från mör­daren och skju­ter denne, som visar sig vara en av india­nerna han sett i Luis tjänst vid be­söket. Han skriver ett med­delande, bin­der den döde på dennes häst och får hästen att springa tillbaka till Luis hus med den döde och med­delan­det.

 

Kapitel 9: Tre dödsfall

Då Coyote återvänder in i huset upptäcker han att Alejo, hans fru och barnet har mör­dats. Han upp­täcker också en hemlig gång som leder till missions­stationen.

 

Kapitel 10: Coyotes meddelande

Coyote följer gången och kommer till Luis hus där han hör Luis prata om hämnd med sin indian­ske farfar, troll­karlen Röda Huvu­det. Där är också en vit dotter till Luis som heter Vita Blom­man och som är den kvinna som avbil­dats på porträttet som föres­tällde Amalia. Porträttet har målats av Luis. En av dennes indian­ska betjän­ter kommer in och ger honom Coy­otes med­delande, som var fast­satt på den döde indi­anen som skicka­des till­baka på häs­ten. I med­delan­det upp­manar Coyote Luis att upp­höra med sin hämnd.

 

Kapitel 11: Jag har dödat dem!

På mor­gonen upptäcks alla de fruktans­värda mor­den under natten. Även Arse­nio dödas och Veró­nica försöker kniv­mörda sin bror Emilio. Verónica förstår att det är hon som mör­dat alla. Coyote ger henne en drog för att för­hindra att hon begår själv­mord i sin förtvivlan och för att Luis makt över henne ska upp­höra. Han beger sig ner i den hem­liga gången till Luis hus för att döda Luis.

 

Kapitel 12: Coyotes rättvisa

Luis erkän­ner att han men­talt har tvingat Verónica att utföra mor­den för att häm­nas sin fars död. Coyote menar att ingen har rätt att göra något sådant. Många helt oskyl­diga har dödats av Luis som är en sinnes­sjuk gal­ning, menar Coyote. Han har bara spelat inva­lid och behöver alls inte sitta i rullstol. Luis kastar en kniv mot Coyote för att döda ho­nom men då denne träffar kniv­bladet med ett revolver­skott rikoschet­terar kulan och träffar Luis mellan ögon­brynen. Han dör som om det vore Guds mening.

 

Epilog:

Coyote berät­tar vad som hänt för fader Jacinto som i sin tur be­rättar för de över­levande i familjen Díaz Echagüe med don César när­varande. Luis dotter, Vita Blom­man, är mycket lik Ama­lia. Luis målade av henne och bytte ut det porträtt av Amalia, som den mexi­kanske målaren målat. Luis fick sin dotter att upp­träda som Amalias spöke för att inbilla alla att Amalia gick igen. Vita Blom­man förstod dock aldrig att hon hjälpte sin far i hans hämnd. Familjen Díaz Echagües betjänt som drev ranchen under den tid som famil­jen var borta från Kali­fornien gjorde ranchen rikare men mycket av rike­do­mar­na från en guld­gruva gick till Luis. Denne förgif­tade betjän­ten för att tvinga hem familjen för att ta hand om ran­chen. Endast om de kom tillbaka till Capi­strano kunde Luis utföra sin hämnd.

 

Längs upp på sidan          Till huvudsidan